Krönika: Ungas kunskaper om digital teknik och den demokratiska processen
Inlagd den 5 juni 2009 kl 00:42 i KrönikaAv Isak Benyamine, doktorand i didaktik, Stockholms universitet
Snart stundar valet till Europaparlamentet och redan idag står det klart att frågor om personlig integritet, öppna eller slutna nät, konsument- eller medborgarperspektiv på Internet, uttytt i akronymerna Ifpi, FRA och Ipred, kommer att spela en stor roll i valdebatten.
Kanske får Sverige rentav med ett nytt parti i parlamentet? Med tanke på vårens debatter i frågor om nerladdning och personlig integritet är det svårt att se förbi frågan om demokrati när vi pratar digitalisering och lärande. Det är också svårt att se förbi hur ungas kunskaper om digital teknik påverkar den demokratiskaprocessen.
Det är främst unga som genom sin förståelse av nätet lärt sig hur man skapar så kallade bloggbävningar, och det är de unga som visar på hur begränsningar av länkandet leder till ett slutet kontrollsamhälle. Det är unga människor som protesterar mot Internet som kabel-tv och det är unga människor som i djupet tycks förstå frågan om Internet som en allmänning. Om Piratpartiet kommer in i Europaparlamentet är det troligtvis de unga som tar dem in, Ung Pirat är idag det största ungdomspartiet i Sverige. Ungas kunskaper om nätet och digital teknik påverkar de flesta samhällssektorer. Men frågan är om inte deras påverkan är allra störst när det gäller vår syn på samhället. Deras aktiviteter och kunskaper tycks på något sätt understryka att samhället ju faktiskt finns och utvecklas genom gemensamma aktiviteter och aktioner.
I skenet av denna utveckling är det lite märkligt att läsa igenom den definition av digital kompetens som fastslogs av Europaparlamentet i december 2006. Istället för att peka ut digital teknik som ett verktyg i demokratiarbete uppehåller sig dokumentet framför allt kring ett antal färdigheter som ska förmedlas till unga människor.
”Digital kompetens innebär säker och kritisk användning av informationssamhällets teknik i arbetslivet, på fritiden och för kommunikationsändamål. Den underbyggs av grundläggande IKT-färdigheter, dvs. användning av datorer för att hämta fram, bedöma, lagra, producera, redovisa och utbyta information samt för att kommunicera och delta i samarbetsnätverk via Internet.” (Europarlamentets och rådets rekommendation av den 18 december 2006 om nyckelkompetenser för livslångt lärande (2006/962/EG) )
Istället för att understryka nätets och den digitala teknikens förmåga att dela kunskaper, möjligheten att använda ny teknik som ett medel för inflyttande, opinionsbildning och demokrati, framträder digitaliseringen och Internet som en risk; ”Digital kompetens kräver goda kunskaper om //…// ordbehandling, kalkylprogram, databaser, lagring och hantering av information samt kunskaper om de möjligheter och eventuella risker som skapas genom användningen av Internet och kommunikation via elektroniska medier (e-post, nätverksverktyg) för arbete, rekreation, informationsdelning och samarbetsnätverk, lärande och forskning.” (referens ovan)
När jag i dag läser igenom texten undrar jag vad åberopandet av säker och kritisk användning egentligen åsyftar. Vad eller vem ska kritiseras och vem är det som ska vara säker? Är det så att kommissionen nu applåderar nerröstning av telekompaketet som en kompetensframgång för Europa (vilket borde vara rimligt) eller syftar ”kritisk användande” på självcensur och självkontroll gentemot de intressen som lobbar fram nya begränsningar i korridorerna i Bryssel?
Som randanmärkning påpekas i slutet av texten att teknik visserligen kan användas som stöd för kreativitet och innovation, samt att, ”Ett intresse för att engagera sig i olika grupper och nätverk för kulturella, sociala eller yrkesrelaterade ändamål stöder också den här kompetensen”.
Social och medborgerlig kompetens är en annan av de åtta kompetenser som parlamentet formulerat. Men i denna ganska långa paragraf nämns inte digital teknik som verktyg. Sammantaget framstår själva kompetensbegreppet som ett olyckligt valt koncept. Istället för att peka på det som för samman olika kunskapsdomäner verkar texten istället vilja avgränsa och hålla isär dessa.
Kompetensbegreppet har historiskt mest förknippats med undervisning och överföring. Ordet relaterar till det senlatinska competentia som förstås som överensstämmelse med mer eller mindre fasta normer eller konventioner. För att komma ur denna låsning till givna normer och konventioner pratar vi idag mer om lärande vilket uppmärksammar processen, skapandet och utvecklingen i olika utbildningssammanhang.
Günther Kress professor i engelska på Londons universitet problematiserade i ett föredrag här om året kompetensbegreppet utifrån ett historiskt perspektiv. Han menar att begreppet mer hör hemma i ett europeiskt femtiotal där kompetens sågs som något stabilt och där en individ kunde erhålla och sedan erbjuda sin förvärvade kompetens på en mer eller mindre oföränderlig marknad.
Denna föreställning om stabil kunskap och kompetens kom att omvärderas, enligt Kress, under 1960-talet. En kritisk ungdomsgeneration ifrågasatte då den konservativa syn på kunskap som präglade universiteten. Den kritiska hållning som tog form var enligt Kress i många avseenden det kreativa kitt som utvecklade samhället under sextio- och sjuttiotalet.
Genom 60-talskritiken fick vi syn på de ojämlika och intoleranta tankar som länge präglat västvärlden. Samtidigt tog teknikutvecklingen stora språng. Vi blev alltmer intresserade av frågan om hur vi kan använda ny teknik för att forma och designa den framtid vi vill leva i. Människans kreativa kraft drogs på så sätt mot design och innovation. Det är inte så att vi idag lämnat den kritiska dimensionen, men medan det förgångna var i centrum i ett kompetens- och kritiksamhälle är framtiden i centrum när vi nu kliver in i 2010-talet.
Viljan att forma, omskapa och designa en gemensam framtid är påtaglig i dagens demokratidiskussion. Genom debatter om FRA och Ipred omdefinierar unga människor vad en opinion är, vad ett parti är och hur och var de politiska frågorna formuleras. Internetpolitik framstår som allt viktigare även för de etablerade partierna. Samtidigt ska man inte överdriva den digitala teknikens roll i demokratiutveckling.
Många har pekat på att bloggbävningarna och opinioner på nätet oftast styrs av ett fåtal aktörer. Bland annat Matthew Hindman har i sin bok The Myth of Digital Democracy visat att den politiska kampanjorganisationen kring demokraten Howard Dean, som inför valet 2004 började använda nätets verktyg, inte kom åt de maktstrukturer som de traditionella medierna äger.
Trafiken till enskilda bloggare var under Deans kampanj försumbar jämfört med trafiken till stora sajter som Google, AOL och Yahoo. Å andra sidan visar Obamas exempellösa framgång på nätet att kasten i den demokratiska utvecklingen kan vara tvära och ibland oförutsägbara.
Demokrati är till sin natur ett trögt och långsamt system. Det medför att gränsen mellan utveckling och stagnation blir hårfin. Efter att Ipredlagen trädde i kraft har Internettrafiken påtagligt minskat. Vi kan tolka det som en upprättelse för upphovsrättsinnehavare. Men vi kan också tolka det som en potentiell kunskapsförlust då möjligheter för unga att lära sig hantera och agera i en demokrati minskar.
Ipredlagen tycks plantera en rädslans kultur där frågan om man blir övervakad följer med så fort man söker sig ut på nätet. Och rädsla är inget som gagnar varken kunskapsutveckling, demokratiutveckling, design eller innovation.
Isak Benyamine
Doktorand i didaktik, Stockholms universitet
Blogginlägg
Tack för ett intressant och bra inlägg! Nu sitter vi ju med facit och Piratpartiet kom mycket riktigt in i EU-parlamentet!
På Framtidens lärande sa Stephen Heppell att vi inte ska sträva efter en nationell strategi - en sådan kommer precis på samma sätt som EU:s att bli otillräcklig och snabbt ifrånsprungen av den tekniska utvecklingen.
Istället menade han att framtiden byggs underifrån. Och kanske gäller det både förändringen av skolvärlden och en allmän demokratisering av samhället?
Dagens politiska och ekonomiska eliter kommer nog inte att hjälpa till! Då får vi väl lita till oss själva!
Ja, kraften kommer underifrån, från mångas skapande och deltagande. Det perspektivet präglade också konferensen Framtidens lärande, och syns bland annat i allt bloggande efteråt.
Noterar att Stephen Heppell, talade *mot* nationella strategier, som stänger in eller låser lokala initiativ, men talade *för* nationella visioner. Visioner skapar möjligheter och förutsättningar. Digital kompetens inskriven i läroplaner hindrar inte, det skapar möjligheter och öppnar dörrar!
Låt oss verka nedifrån men samtidigt gemensamt, för inspirerande visioner!