Untitled Document

Av: Stig Roland Rask
E-post:
stigroland.rask@kks.se

 

FÄRILA SKOLA:
Fågel, fisk eller fjäril?

Lögn, förbannad lögn och statistik, heter det ibland när siffror presenteras för att bevisa den ena eller andra uppfattningen.
Så hur är det egentligen? Får eleverna bättre betyg om de har tillgång till dator, eller ...
Stig Roland Rask visar på svårigheterna att jämföra skolkvalitet med statistik.

Sommaren 1998 var det världsutställning i Lissabon. I den svenska paviljongen presenterade KK-stiftelsen sin satsning på IT i skolan. Ett hundratal speciellt inbjudna ”skolpotentater” från över 20 länder var samlade för att under en vecka bombarderas med intryck från den svenska skolsatsningen.

Det tecknades en bild av svensk skola som var mycket positiv och den imponerade stort på många av deltagarna. Gång på gång tvingades de urskuldande konstatera att deras hemländer låg långt efter Sverige när det gällde att integrera IT i skolans undervisning.

från sämst till bäst
En av de skolor som visade upp sig var naturligtvis Färilaskolan från Ljusdal.
Den kom under några år att vara ett av KK-stiftelsens flaggskepp. Detta är fullt begripligt, eftersom deras satsning på en bärbar dator till varje elev i hela grundskolan var nationellt unik och naturligtvis mycket spännande att följa.

I konferensens programtidning presenteras Färila under den kaxiga rubriken ”From worst to first” och skolans rektor berättar entusiastiskt om hur skolan – som tidigare legat i botten i Ljusdals kommun när det gällde betygsvärden – numera låg på en förstaplats, vilket hade blivit ”confirmed on national examinations that enable us to compare ourselves with other schools”.

Denna vinkling är också lätt att förstå. KK-stiftelsen hade investerat stora pengar i sin satsning och man ville så innerligt gärna få bevis för att detta skulle leda till påtagliga resultat när det gällde barn och ungdomars lärande. Att Färilaskolan gått från ”worst to first” var just precis det tecken man väntat på. Med IT i skolan skulle allting lösa sig. Våra barn skulle lära sig mer, bättre och snabbare. Entusiasmen var stor och påtaglig.

Två år senare var det annat ljud i skällan. I flera braskande tidningsreportage lyfte man fram Färila som ett ”skräckexempel”, eftersom 28 procent av eleverna i årskurs nio misslyckas med att nå behörighet för gymnasiets nationella program våren 2000, vilket naturligtvis är en anmärkningsvärd och mycket oroande siffra. Det som dock intresserat media mindre är att 2001 toppar samma skola ånyo statistiken i sin kommun med endast fyra procent obehöriga och lägger sig därmed högt över rikssnittet.

allt möjligt med statistik
Hur är detta möjligt, kan man undra? Hur kan resultaten pendla så dramatiskt? Förhållandet är kanske inte så märkligt som det låter. Alla som jobbar inom skolan vet att förutsättningarna mellan olika elevgrupper och mellan olika årgångar kan variera häpnadsväckande mycket. Färila har årligen bara runt 40 elever i grundskolans avgångsklass och det innebär att de stora procentuella skillnaderna i praktiken handlar om några få elever.

Om man till exempel utgår från de 43 elever som Färila hade i avgångsklassen 2000 och antar att fyra elever misslyckas i svenska, fyra i engelska och fyra i matematik innebär det att 28 procent inte är behöriga för gymnasiets nationella program. Skulle det däremot vara samma fyra elever som misslyckats i alla ämnena – vilket kanske är minst lika allvarligt – har skolan kvar samma betygssnitt, men det är endast 9 procent som missar gymnasiet det vill säga man är helt plötsligt bättre än rikssnittet. Så dramatiskt kan statistiken förändras och slutsatserna därmed vinklas.

Summan av detta resonemang blir naturligtvis att man inte kan dra några stora växlar på en så liten elevgrupp. Varken åt det ena eller det andra hållet. Det inser alla som kan något om statistik och inte minst om källkritik. Att så många journalister ändå gjort det är förvånande, men vi på KK-stiftelsen får kanske skylla oss själva eftersom det var vi som initierade den statistiska ”bevisföringen”.

grymt system
Det svenska målrelaterade betygssystemet kan upplevas som grymt och oresonligt. Ingen hänsyn tas till flit, vilja och ambition. Inte ens goda arbetsinsatser premieras, utan det är enbart de mätbara kunskapsmålen som gäller.

Systemet kräver att alla skall hoppa över samma ribbhöjd oavsett förutsättningar – det vill säga att alla skall tillägna sig samma kunskaper oavsett vilken förmåga man har eller vilken tid man behöver. Det förutsätter att alla skall klara samma mål oavsett vilken social situation man befinner sig i – det vill säga systemet förväntar sig att alla skall kunna samma saker oavsett vilket studietradition det finns i hemmet och vilket stöd man kan få därifrån.

Och det tuffaste av allt – det förutsätter att alla skall tillägna sig samma kunskaper i svenska, engelska och matematik oavsett hur länge man har bott i Sverige. För många nya svenskar är inte bara svenskan ett nytt språk utan även engelskan – dessutom är naturligtvis de matematiska problem som man skall lösa formulerade på detta nya språk.

Dessa hårda krav tycker jag ändå är bra. De ställer stora krav på att skolans personal verkligen anstränger sig. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Den ”blåslampan” kan vi inom skolan behöva. Samtidigt måste jag erkänna att tanken att man själv skulle hamna i till exempel Iran och helt plötsligt avkrävas goda kunskaper i både persiska och arabiska och dessutom förväntas kunna lösa matematiska problem som formulerats på dessa språk känns en aning – stressande!

missvisande bilder
Betygssystemet leder därmed till att betygssiffrorna ibland kan ge missvisande bilder av kvalitén på det arbete som utförs i varje enskild skola. Siffrorna kan inte jämföras rakt av utan att man tar hänsyn till de olika förutsättningar som finns.

Rinkebyskolan är ett intressant exempel. Den har prisats och lovordats för sina gedigna pedagogiska insatser. De har lett till att 47 procent av skolans avgångselever år 2000 är godkända i de tre basämnena och därmed behöriga för de nationella programmen på gymnasiet. Den siffran är naturligtvis för liten. Det är bara 100 procent som är en acceptabel siffra och den har man nått i en del friskolor i Stockholms innerstad. Ändå kvarstår den mycket relevanta frågan. Vilken siffra är den vassaste? Kanske är det ändå Rinkebys 47 procent som är den mest imponerande?

Att utifrån betygsstatistiken dra slutsatsen att lärarna i Rinkeby är mindre kompetenta eller att eleverna gör ett sämre jobb är inte bara okunnigt utan också ganska fräckt. Jag tycker att det istället är på sin plats att hylla alla de elever som efter bara några år i Sverige klarar kraven för att komma in på gymnasieprogrammen – och naturligtvis därmed också gratulera deras lärare som gjort fantastiska insatser i det tysta. De skall inte behöva bli ifrågasatta av okunniga skribenter som utan att ha satt sig in i de faktiska förhållandena uttalar sig om skolornas kvalité.

alternativ bedömning
Vikten av att betygssiffror används med stort omdöme och försiktighet illustreras med stor tydlighet av den alternativa kvalitetsbedömning som Skolverket låtit göra. Man har helt enkelt lagt in koefficienter som på olika sätt skalar av skolorna sina sociala sammanhang och därmed skapat förutsättningar för en mer rättvis bedömning.

Genom att på detta sätt ta hänsyn till skolors elevsammansättning har kommuner och skolor fått en ny utgångspunkt för diskussion och analys av skolors förutsättningar, processer och resultat.

I kommun efter kommun händer då samma sak. Betygsrankningen av skolor kastas om på ett ganska dramatiskt sätt. Skolor som i faktiska siffror når goda resultat kan helt plötsligt hamna under rikssnittet och till sin förvåning se sig passerade av andra skolor i kommunen vars elevsammansättning har en annan social profil.

Statistiken är alltså inte så lättolkad som många tycks tro. Det bör alla debattörer begrunda som försöker vidimera sina olika påståenden genom att alltför lättvindigt strö betygstatistik omkring sig.

För lärare är ovanstående resonemang inget nytt. Problemet är att skoldebatten förs av andra. Och vad beträffar den eventuella nyttan med datorer i skolan får vi fortsätta att leta efter de statistiska bevisen.

 

Text: Stig Roland Rask
Kollegiet, KK-stiftelsen
e-post: stigroland.rask@kks.se

Illustration: Gunnar Jutelius


artikel.länkar
Skolornas betygsstatistik hittar du på:
www.skolverket.se

(gå direkt till Statistik)

Hur resultaten ser ut när de ”silats genom det sociala filtret” hittar du på:
http://salsa.artisan.se



Datorn i Utbildningen nr 1 2002. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!

[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 1 - 02]

Datorn i Utbildningen, Frejgatan 32, 113 26 Stockholm
Uppdaterad: 020222