En god vän berättade att hans
trettonåriga dotter hälsat på sin
mormor i Dalarna. När flickan utforskade
vinden hittade hon en gammal
skrivmaskin. När mormor ombads
förklara vad detta var för en märklig
tingest, satte hon i papper och började
inspirerat demonstrera. Häftigt,
utropade det förundrade barnbarnet.
Dator och skrivare i ett!
De allra flesta av de unga som idag
befolkar den svenska skolan är inte
bekanta med skrivmaskiner. Det är
en ganska märklig tanke. Skrivmaskinen
känns ändå ganska modern, men
dess parentes i historien är tillända.
Den allra sista skrivmaskinsfabriken i
Indien stängde förra året.
Berättelsen om teknikens flyktighet
kan också appliceras på en annan
bekant som gjorde stor lycka på
olika fester genom att härma ljudet
av ett modem som kopplar upp sig.
Detta skärande, fräsande, tjutande,
skorrande, metalliska och ganska
förfärliga ljud utgjorde ju en daglig
ljudkuliss i de svenska hemmen
under andra halvan av 1990-talet. I
dag är hans imitation helt ute. Ingen i
det uppväxande släktet kommer ihåg
detta säregna ljud och min bekants
märkliga förmåga att härma detta ljud
gör inte längre någon succé på fester
och kalas.
Det är fascinerande att notera
vilka stora tekniksprång vi
är med om under en enda livstid. Hur
tekniker kommer och går och hur
olika kompetenser ersätter varandra.
Ett roande citat från IT-bubblans mest
hysteriska år tillskrivs en personalchef
på Ericsson som erbjöd alla anställda
över 35 år möjligheten att sluta, med
motiveringen att man behövde nyanställa
folk som kunde ”sms:a i mörker”.
Vi som behärskar denna teknik
- jo, jag hör faktiskt dit – ler stolt och
roat, medan andra blir oroade och t o
m upprörda över denna beskrivning
av generationernas skilda kompetenser.
En tidigare arbetskamrat till mig
stämmer in på beskrivningen och
envisades länge med att ringa upp
när man skickade sms, eftersom han
enligt egen utsago hade ”tummen mitt
i handen” och inte behärskade denna
teknik. Samtidigt som man kan fundera
över om inte en ”tumme mitt i
handen” vore ganska lämpligt just för
att skicka sms, kan man konstatera att
tummens roll i sammanhanget möjligen
också är en parentes i historien.
Jag var själv ett offer för detta
under några år då jag pådyvlades
en mobil med löjligt små smsbokstäver
som man förväntades träffa
på displayens tangentbord med hjälp
av en sticka. Det innebar att min med
möda tillkämpade förmåga att sms:a
med tummen var helt obsolet. Den
”fingerfärdighet” som min tumme under
några år utvecklat var inte längre
användbar. Det var en förmåga som
tillhörde en förgången tid och förpassades
till historiens arkiv där den delar
plats med förmågan att karda ull,
kärna smör och ysta ost. Efter några
få år i högteknologins rampljus och i
centrum av kommunikationsteknologins
utveckling tvingades tummen
återvända till den mindre glamorösa
rollen att vara behjälplig vid greppandet
av olika föremål - en funktion
som den hade med sig från våra ludna
förfäder.
Nåja, för något år sedan när
jag åter fick makt över mina
mobilinköp valde jag återigen (bl a av
nostalgiska skäl) en modell där man
sms:ar med tummen. Efter en mycket
trög start visade det sig att tummen
sakta vaknade ur sin dvala och efter
några yrvakna veckor hade den återfått
sin förmåga och dansade flyhänt
över knapparna.
För säga vad man vill om den moderna
telefon jag hade haft med sticka
och display. Inte kunde man sms:a i
mörker med den. I vart fall inte med
en hand under tiden man kör bil!
Något jag behärskar, men självklart
aldrig ägnar mig åt ;-)
