Untitled Document

Av: STIG ROLAND RASK
E-Post: stigroland.rask@bredband.net

 

Krönika:
Curlingföräldrar och post-PISA-traumatisk stress

 

Jag är en curlingförälder, utropade vår utbildningsminister med en stor fet rubrik i en intervju i Aftonbladet för något år sedan. Inne i artikeln utvecklar han sin generade bekännelse; ”Min fru säger alltid att jag låter sträng I tv, men är en riktig curlingpappa hemma. Jag måste erkänna att det ligger lite i det”. Att vara curlingförälder har möjligen en negativ klang, men är egentligen en konsekvens av något mycket positivt – något man till och med skulle kunna kalla en svensk (eller möjligen skandinavisk) syn på relationen mellan barn och vuxen. Det handlar om tilltro till barnets kapacitet, respekt för dess värde, bemyndigande av dess vilja, hyllande av barn/vuxendialogen och en tro på att barnet har rättigheter som den vuxne ska respektera. Eller som det står i det så kallade ”barnuppropet”; Att bemöta barn och ungdomar så som vi önskar att de ska vara – ansvarstagande, företagssamma, samarbetskunniga, kreativa och kritiskt reflekterande.


Det är denna attityd som byggt den svenska familjestrukturen och det är ingen tillfällighet att Sverige är det land i världen som tidigast införde förbudet mot barnaga – en lagstiftning som flera andra länder i allt snabbare takt följer efter. Det som blir så motsägelsefullt med Jan Björklunds ”bekännelse” är att man får intrycket att han förväntar sig att de vuxna i skolan ska upprätthålla en annan relationskultur till barn och unga än han själv och det övriga vuxensamhället gör. Det är en fullständigt omöjlig uppgift och därmed en mycket naiv förväntan. Hur ska lärare kunna bygga en auktoritetsmodell i klassrummet som inte de unga känner igen från andra sociala miljöer, t. ex. från hemmet? I den post-PISA-traumatiska stress som det svenska samhället upplevt sen rapporten presenterades i december 2013 har förslag på lösningar på skolans problem svämmat över i medier och diskussionsforum. Tvärsäkerheten hos debattörerna har varit häpnadsväckande och påtaglig. Vår utbildningsminister ansluter sig till denna kör och berättar att vi nu gör den största omreformeringen av svensk skola sedan folkskolan infördes på 1800-talet. Det är nya läroplaner, nya betygssystem, ny lärarutbildning, ny skollag, ny gymnasieskola, lärlingsutbildning och ny läroplan för förskolan.


Jag blir genuint förtvivlad över att konstatera att inte på ett enda ställe i detta gigantiska flöde av mer eller mindre fantastiska patentlösningar finns eleverna med. Inte en enda liten rad om att det är där man måste börja. Inte ett enda litet påpekande någonstans om att de måste ha ett ord med i laget. Inte en enda liten reflektion om att skolan handlar om våra unga, och att det är där man måste ta sitt avstamp. Inte en enda liten anteckning i marginalen om att skolan är till för eleverna. Det är inte utan att man kommer att tänka på Stanislaw Jerzy Lec underfundiga konstaterande; ”Man hittar alltid eskimåer som är beredda att tala om för dem som bor i Kongo hur man bäst står ut med hettan”.


En mycket medveten ung man i min bekantskapskrets kommenterade PISA:s nedslående matematikresultat med att det är en myt att alla svenskar behöver vara bra i matte. För de flesta av oss räcker det med mellanstadiets matematikkunskaper och mobiltelefonens miniräknare. Däremot, tillade han med emfas, är det oerhört viktigt att de få procent som väljer ingenjörsbanan eller andra matematikintensiva spår tillhör den absoluta världseliten.


Ska vi lyfta PISA-resultaten måste denna yngling övertygas om att han har fel i denna slutsats. Bara det är en tämligen grannlaga uppgift. Sedan handlar det om att han och hans jämnåriga får möta en skola som de upplever som relevant, som motiverar och förklarar, som inspirerar och stimulerar, som sysslar med viktiga och meningsfulla saker, som andas mordenitet, som gör saker och ting på riktigt och som tar honom och hans generation på genuint allvar.


Lyckas vi inte med det kommer alla strukturella reformer att leda till noll och ingenting.

För den svenska skolan befolkas inte i första hand av hårt drillade Shanghaikineser eller Singaporianer.

Där finns istället våra egna krävande, bortskämda, curlade, självupptagna … och alldeles makalöst, underbara och fantastiska ungar.

Tänk att skoldebatten har missat en så basal grundförutsättning?

 

STIG ROLAND RASK
E-Post: stigroland.rask@bredband.net



Datorn i Utbildningen nr 1-2014. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!
(Annons)










































[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 1 - 14]

Datorn i Utbildningen, Förridargränd 16, 165 52 Hässelby
Uppdaterad: 140209