Krönika:
Curlingföräldrar och
post-PISA-traumatisk stress
Jag är en curlingförälder, utropade vår
utbildningsminister med en stor fet
rubrik i en intervju i Aftonbladet för
något år sedan. Inne i artikeln utvecklar
han sin generade bekännelse; ”Min
fru säger alltid att jag låter sträng I tv,
men är en riktig curlingpappa hemma.
Jag måste erkänna att det ligger lite i
det”.
Att vara curlingförälder har möjligen
en negativ klang, men är egentligen en
konsekvens av något mycket positivt
– något man till och med skulle
kunna kalla en svensk (eller möjligen
skandinavisk) syn på relationen mellan
barn och vuxen. Det handlar om
tilltro till barnets kapacitet, respekt
för dess värde, bemyndigande av
dess vilja, hyllande av barn/vuxendialogen
och en tro på att barnet har
rättigheter som den vuxne ska respektera.
Eller som det står i det så kallade
”barnuppropet”; Att bemöta barn och
ungdomar så som vi önskar att de ska
vara – ansvarstagande, företagssamma,
samarbetskunniga, kreativa och
kritiskt reflekterande.
Det är denna attityd som byggt
den svenska familjestrukturen och det
är ingen tillfällighet att Sverige är det
land i världen som tidigast införde
förbudet mot barnaga – en lagstiftning
som flera andra länder i allt
snabbare takt följer efter.
Det som blir så motsägelsefullt
med Jan Björklunds ”bekännelse”
är att man får intrycket att
han förväntar sig att de vuxna i skolan
ska upprätthålla en annan relationskultur
till barn och unga än han själv
och det övriga vuxensamhället gör.
Det är en fullständigt omöjlig uppgift
och därmed en mycket naiv förväntan.
Hur ska lärare kunna bygga en
auktoritetsmodell i klassrummet som
inte de unga känner igen från andra
sociala miljöer, t. ex. från hemmet?
I den post-PISA-traumatiska
stress som det svenska samhället
upplevt sen rapporten presenterades i
december 2013 har förslag på lösningar
på skolans problem svämmat
över i medier och diskussionsforum.
Tvärsäkerheten hos debattörerna har
varit häpnadsväckande och påtaglig.
Vår utbildningsminister ansluter sig
till denna kör och berättar att vi nu
gör den största omreformeringen av
svensk skola sedan folkskolan infördes
på 1800-talet. Det är nya läroplaner,
nya betygssystem, ny lärarutbildning,
ny skollag, ny gymnasieskola,
lärlingsutbildning och ny läroplan för
förskolan.
Jag blir genuint förtvivlad
över att konstatera att inte på ett
enda ställe i detta gigantiska flöde av
mer eller mindre fantastiska patentlösningar
finns eleverna med. Inte en
enda liten rad om att det är där man
måste börja. Inte ett enda litet påpekande
någonstans om att de måste
ha ett ord med i laget. Inte en enda
liten reflektion om att skolan handlar
om våra unga, och att det är där man
måste ta sitt avstamp. Inte en enda
liten anteckning i marginalen om
att skolan är till för eleverna. Det är
inte utan att man kommer att tänka
på Stanislaw Jerzy Lec underfundiga
konstaterande; ”Man hittar alltid eskimåer
som är beredda att tala om för
dem som bor i Kongo hur man bäst
står ut med hettan”.
En mycket medveten ung man i
min bekantskapskrets kommenterade
PISA:s nedslående matematikresultat
med att det är en myt att alla svenskar
behöver vara bra i matte. För de flesta
av oss räcker det med mellanstadiets
matematikkunskaper och mobiltelefonens
miniräknare. Däremot, tillade
han med emfas, är det oerhört viktigt
att de få procent som väljer ingenjörsbanan
eller andra matematikintensiva
spår tillhör den absoluta världseliten.
Ska vi lyfta PISA-resultaten måste
denna yngling övertygas om att han
har fel i denna slutsats. Bara det är en
tämligen grannlaga uppgift. Sedan
handlar det om att han och hans
jämnåriga får möta en skola som de
upplever som relevant, som motiverar
och förklarar, som inspirerar och
stimulerar, som sysslar med viktiga
och meningsfulla saker, som andas
mordenitet, som gör saker och ting på
riktigt och som tar honom och hans
generation på genuint allvar.
Lyckas vi inte med det kommer
alla strukturella reformer att leda till
noll och ingenting.
För den svenska skolan befolkas
inte i första hand av hårt drillade
Shanghaikineser eller Singaporianer.
Där finns istället våra egna krävande,
bortskämda, curlade, självupptagna
… och alldeles makalöst,
underbara och fantastiska ungar.
Tänk att skoldebatten har missat
en så basal grundförutsättning?