Vad är skillnaden
mellan datorns
görande och vårt
tänkande? Ola
Svärd ger sig ut
på kunskapsresa i
Sven-Eric Liedmans
sällskap.
Kunskapen
lever på undantag i dag. I skolan tankar eleverna hem information från
nätet, ställer samman den och presenterar den under före- spegling
att det skulle vara kunskap. I näringslivet talar man om kunskapsföretag
och kunskaps- industri och menar att kunskap är färskvara, något
som vittnar om att kunskap och information förväxlas. Och när
vi tänker som om datorn skulle ha kunskap att den är lik oss
människor, att den har minne och känslor, ja rent av medvetande
då är det riktigt illa. Då har vi inte bara reducerat kunskapen
till något ytligt och lättköpt, då riskerar vi också
att förvanska och fördunkla vår syn på oss själva
som mänskliga varelser.
Ord och inga visor. De kommer från
en av våra mest kända idéhistoriker,
Sven-Eric Liedman, och finns att läsa i
hans bok Ett oändligt äventyr. Liedmans
stora projekt är att ge kunskapen tillbaka
dess status kunskapen som både
process och slutresultat. En process som
innebär att individen sätter in nya fakta
i sitt sammanhang, kritiskt väger dem
och integrerar dem med personligheten,
och ett slutresultat som är produkten av
denna läroprocess. Och detta får alltså
inte förväxlas med information, som bara
utgör det färdiga slutresultatet.
Liedmans bok handlar alltså om
kunskap, men är ändå inte en klassisk
epistemologisk utgrävning därtill är
anslaget både för brett och för grunt.
Jag ser Liedmans bok snarare som en
programförklaring och ett upprop,
där tre punkter finns på dagordningen
kunskapens återupprättande, ett nytt
bildningsideal och en sundare syn på
fenomenet datorn. En välfylld agenda.
Låt oss ta det från början.
Och i början var datorn åtminstone i
Liedmans argumentering. En av de främsta
orsakerna till att vår syn på kunskap
förvrängts är vår syn på datorn att den
skulle likna oss människor. Vilket den
inte alls gör, enligt Liedman.
För det första är datorn inte social och
inte sinnlig, den har inget minne och
inga känslor och den har heller inget
medvetande. Dessutom besitter den
ingen kunskap, den manipulerar bara
information. Den har en artificiell intelligens
där människan har en naturlig.
En tydlig deklaration. Men problematisk.
Hur vet man att en intelligent
maskin inte kan ha ett medvetande?
Om det mänskliga medvetandet är
en produkt av hjärnan det vill säga
materia, elektricitet och kemi vad
förbjuder liknande komponenter i en
kraftfull dator att utveckla ett inre jag?
Den här invändningen, numera klassisk,
berör inte Liedman.
För det andra är all kunskap praktisk
uppdelningen praktisk/teoretisk kunskap
är meningslös. Begreppet teoretisk
kunskap återspeglar enligt Liedman bara
en kvardröjande klassindelning i samhället,
en reminiscens som han exemplifierar
och jämställer med innehållet i instruktionsböcker
och manualer för i grunden
praktiska verksamheter. Kunskapen finns
med andra ord i sinnena och i kroppen
och kan därför inte finnas i en dator
men i en människa.
Också problematiskt. Det finns ju
flera rimliga uppdelningsalternativ
exempelvis praktisk kunskap som en skicklighet på kroppsliga rutiner,
till
exempel svarvning och cykling, och
teoretisk kunskap som en kompetens i
mentala processer, till exempel att göra
någon schack och matt utan ett bräde
inom synhåll eller att tänka ut vad
begreppet kunskap egentligen betyder.
Är detta inte två olika verksamheter och
förmågor? Liedman ser det inte så.
Datorspåret är alltså tveksamt i Liedmans
resonemang den principiella
skillnad mellan dator och människa
som Liedman förutsätter lyckas han inte
göra trovärdig. Vilket egentligen inte gör
så mycket. För visserligen menar Liedman
att det är den förmodade likheten
människa/dator som är boven i dramat,
det vill säga det som fått oss att blanda
samman kunskap och information, men
det går ju alldeles utmärkt att köpa
denna slutsats utan att acceptera hans
skäl för den. Så låt oss lämna återvändsgränden
och gå rakt på Liedmans första
punkt i agendan, återupprättandet av
kunskapen.
Här av Liedman på hemmaplan och
i ett underbart kapitel, Kunskapens
vägar är omvägar, beskriver han märgfullt,
men ändå ödmjukt, kunskapsprocessen
som en lång och meandrisk väg
av försök och misslyckanden, plötsliga
framsteg och motgångar, lyckat och
misslyckat samarbete, gratislösningar
och hårda dagsverken. En väg som kräver
mycket energi och tålamod och som tar
tid att gå.
Liedman ger flera exempel på sådana
långa och problemkantade kunskapsresor,
den ena mer fascinerande än den andra.
Nu vet jag hur det i verkligheten gick till
när den genetiska koden knäcktes och hur
kriserna avlöste varandra då magsårsmedicinen
Losec utvecklades. Och jag håller
förstås med Liedman och Erathostenes
och Marx också för den delen det finns
ingen kungsväg till kunskap.
Och därmed är Liedman inne på dagordningens
andra punkt, det verkligt
stora projektet skapandet av ett nytt
bildningsideal. Ett bildningsideal som
förutsätter att vi överger den snäva och
ytliga kunskapssyn Liedman så kraftfullt
kritiserar och istället accepterar att kunskapen
är en livslång process som inte
kan rationaliseras eller påskyndas men
samtidigt en process som ger sammanhang,
mening, struktur och riktning åt
själva existensen. Som ger människan
hennes identitet.
Det här är pampigt men också
ganska dunkelt och många av Liedmans
formuleringar är tämligen elastiska. Och
vad som exakt kännetecknar en bildad
människa förblir oklart. Men Liedman
presenterar ändå några villkor för att ett
nytt bildningsideal ska kunna bli verklighet.
Först måste dagens snäva syn
på bildning vidgas att till exempel
förknippa bildning med bara humaniora
är fel. Samtidigt måste och här dyker
käpphästen upp igen uppdelningen
teoretisk/praktisk kunskap överges. Sedan
måste individen ges ett rimligt mått av
frihet när det gäller valet av kunskaper
och vägen att nå dessa, även om ingen
får välja bort fundamenta som skrivning,
läsning och räkning. Och det räcker inte
att vara insatt i ett enda kunskapsområde,
bildning innebär att ha en bred kompetens
och vara skapligt hemmastadd i
många lärdomsmiljöer mellan fackidioten
och den bildade är steget långt.
Slutligen betonar Liedman att bildning
måste ses som både en enskild och en kollektiv
process ingen är en ö.
Allt detta låter ju bra, men väcker
också en del frågor. En intressant
fråga tar Liedman själv upp den överspelade
skillnaden mellan bildning och
folkbildning. Bildning är i dag en gemensam
angelägenhet för alla. Det finns inte
längre en speciell bildning för den breda massan som skiljer sig från
elitens. Folkbildningen
är död leve bildningen!
Andra frågor går Liedman förbi med
tystnad. En av dessa är vems bildningsideal
han egentligen undersöker och förespråkar.
Betyder bildning detsamma och
är den lika angelägen och relevant för
den arbetslöse verkstadsarbetaren som
för professorn i idéhistoria? Betyder ens
kunskap detsamma?
Liedmans bok är ett fantasieggande
konglomerat av fakta, resonemang
och ambitioner bitvis lätt att förstå,
bitvis otillgänglig. Flera av kapitlen
känns som epistemologiska reningsbad
det gäller till exempel hans genomgång
av kunskapens relation till makten och
analysen av tyst och tystnad kunskap,
där Liedman är lika klar som kärnfull.
Andra avsnitt är desto grumligare efter
trettio sidor på temat visdom, vishet
och klokhet känns det som om det är
just detta man saknar. Och Liedmans
förkärlek för etymologiska förklaringar
av kniviga begrepps innebörder skapar
ofta mer oreda än klarhet. Men när det
gäller Liedmans ambition med sin bok
att uppvärdera kunskapen kan ingen
tveka. Det är bara att önska honom lycka
till med sin uppgift, mäkta angelägen
som den är.