Fem hundra kronor per elev och år läggs på
läromedel i svensk grundskola. En blygsam
del av kostnaden för elevers skolgång, runt 1 procent. I en klämd
ekonomi har skolan
hållit tillbaka läromedelskontot. Läromedelsproducenterna har
i flera år försökt göra
politiker och föräldrar medvetna om detta. Arrangerade bilder ur fullklottrade,
inaktuella
läromedel har bränt sig fast på näthinnan. Budskapet har
varit tydligt: eleverna
behöver rejäla, aktuella läromedel.
Och vi vet ju att det finns svulster i skolans ekonomi. Som
lokalkostnaderna vilka
skjutit i höjden, som resultat av kommuners ekonomiska policy. Men ekonomin
är
inte enda skälet till förlagens trångmål.
Begreppet lärobok förknippas ofta med föråldrade
föreställningar, ”historieboken”
eller ”matteboken”. Den om läroboken som kursens röda tråd,
som ensam definierande
kursen. Utgiven av ett läromedelsförlag, faktagranskad och skolanpassad.
Byggd på
beprövad erfarenhet, utarbetad av erfarna lärare och redaktörer.
Och många studier har
visat hur läroböcker i hög grad styrt undervisningen. Men bilden
förändras.
Med tidningar, radio och TV blir andra källor tillgängliga.
Inte alls anpassade och
bearbetade, men rykande aktuella. Världen speglad i medierna, direkt tillgänglig
i
skolan. Många väntade sig att läromedel nu skulle bli läromedia,
med pedagogiskt
genomarbetade material. Men de fick inte det genomgripande genomslag i skolan
som
man väntat sig. Med Internet har något nytt skett. På tio år
har en ny informationskanal
etablerat sig i skolan. Den ställer många föreställningar
på huvudet.
Här finns inte ett genomtänkt urval och fackgranskat
material. Här finns dagens
tidningsartiklar – före den tryckta versionen!, radions nyhetssändningar,
myndigheters
information men också porrsidor och nazipropaganda. Den enskilde läraren
ställs inför
en roll som tidigare författaren och förlaget iklädde sig, av
källkritisk fackgranskare
och uttolkare av kursplanen. Mer än så, den enskilde eleven ställs
inför den vuxne
medborgarens krav, att kunna värdera och sålla. Att självständigt
orientera sig i det
myllrande rika mediebruset. Lärorika steg mot vuxna medborgarroller –
men krävande.
Som bland annat Alexandersson och Limberg visat, har skolan och lärarna
ännu inte
alls hunnit ifatt denna situation. Det ställs helt nya krav på lärares
kompetens. Hur
många lärarutbildningar, skolor och skolledare har tagit konsekvensen?
Bortom detta händer något med vår bild av
läromedel. Begreppet faller isär. Det
klassiska läromedlet visar sig bestå av många olika komponenter.
Här finns källmaterial,
begreppsbildning och terminologi, översikter och tolkningar av sammanhang,
systematiska
studieplaner med genomtänkt progression, lärarhandledningar, studiehandledningar
och frågeställningar, ämnesuppslag för självständiga
arbeten, tester och prov.
Flera av dessa utvecklas starkt på nätet. Källorna och verkligheten
blir tillgängliga.
Därtill uppstår helt nya fenomen. Kontakt med
yttervärlden, exempelvis direkt
kontakt med forskare eller politiker via e-post och webb. Arenor uppstår
för elever
och klasser att direkt visa upp resultat, för föräldrar eller
vänskolan på Nya Zeeland.
Lärarhandledningar och tips tillgängliga över nätet, från
förlag eller sådana platser
som Lektion.se där 20 000 medlemmar delar sitt pedagogiska material med
varandra.
Och lärare talar om att spela in lektionsgenomgångar på dvd
eller mp3, bland annat
för sjuka elever. Lärare vill kunna handla läromedel på
samma sätt som delarna till det
nya köket, som läromedelsforskaren Ingela Korsell säger, via
nätet, efter eget huvud
och i egen mix. Och så öppnas perspektivet för att elever i
ökad utsträckning själva
plockar samman sin mix av kurser, källor, lässtöd, distanskurser
och diskussionsfora.
Naturligtvis inspirerade, handledda och bedömda av sin lärare. Och
med stöd av skolan
– inte som kunskapsmonopol men som mötesplats för samtalet om
allt detta. Vi går
från lärobok och läromedel till lärmiljöer.
Det ställs helt nya krav på förlagens utgivning
och tänkande.
