Skolan får mycket uppmärksamhet just nu. Ny gymnasieskola på gång, nytt betygssystem, omstöpning av myndigheter. En utbildningsminister som med tyngd hävdar att skolan är viktig, låt vara med metoder som tillhör en svunnen tid. Diskussionen förs i helt andra termer än för bara två år sedan. Frågorna är mycket öppnare, inget kan riktigt tas för givet. Diskussionen blossar upp i kommunerna, liksom i TV och press.
En debatt har pågått på sista tiden i Sandviken kring IT-satsningen. Kommunen har varit en spjutspets
i utvecklingen i landet, mycket tack vare en konsekvent kommunledning som långsiktigt satsat
på IT och en brett förankrad projektledning. Här har funnits en kommunchef med djupt engagemang
och en gedigen plan sedan 1994 med en bred och ambitiöst genomförd satsning. Till kvalitetskontrollen
hör tre uppmärksammade doktorsavhandlingar, vilka under en följd av år kritiskt granskat och diskuterat
utvecklingen och satsningen. Sandvikens skolor har uppmärksammats med lärarutmärkelsen
Guldäpplet och många inhemska och utländska besök och samarbeten. Nu stormar det i kommunen
sedan skolchefen överraskande gått ut med en kritik av IT-satsningen, att den motverkar kunskapsmålen
motsatt de resultat som tidigare studierna visat. Att inga frågor är heliga idag är bra, men ibland
verkar man inte veta vart man ska sikta, och var stödet finns att få, för att utveckla skolan.
SVT visar just nu en serie om skolan, med ett upplägg som en dokusåpa tio stjärnpedagoger
lyfter en problemklass. Den har väckt massor av debatt. Inte bara om det ovanliga och diskutabla
och därmed intresseskapande greppet. Utan en ovanligt saklig debatt om lärarens roll och
arbetsformerna i skolan, behovet av kunniga lärare och god lärarutbildning, snarare än den
vanliga mediedebatten om betyg, ordning och reda kontra självständiga arbetsformer.
I debatten har också neurofysiologen Martin Ingvar klivit in. Med en allmän referens
till neurofysiologisk forskning pekar han på några brister i den svenska skolan, ’världens
dyraste, men inte den bästa’. Det är tre områden han speciellt pekar ut som misslyckanden:
den tidiga läsinlärningen, den senare språkutbildningen och betygssystemet. Om
mycket är svepande i Ingvars utspel, finns några substantiella punkter. En av hans centrala
poänger är att det egna språket är en nyckel till kunskap och kultur, och att språkutbildning
bäst sker i tidig ålder.
Här hänger Sandvikens IT-satsning och Martin Ingvars diskussion samman. Rörelsen
kring ’att skriva sig till läsning’, inspirerad av norrmannen Arne Trageton, med
en utgångspunkt i egna texter och skrivande med dator, för att komma runt tidig brist i
motorik hos speciellt pojkar, har fått fäste i Sandviken. Erfarna och duktiga pedagoger
upplever väsentliga framsteg och goda resultat med den nya metodiken. Tidiga trauman
undviks. Läsande och skrivande utvecklas och stimuleras, med förankring i eget kommunicerande
och egna texter.
På liknande sätt utvecklas spåkkunskaper i ett naturligt kommunikativt sammanhang
som språktemar i det här numret visar. De nya medierna öppnar klassrummets väggar mot
världen och ger inspiration. Goda IT-satsningars resultat bör ges mycket större spridning
och deras bidrag till skolutveckling synliggöras.
Vi har allt att vinna på en öppen och saklig diskussion!