Untitled Document DANIEL SANDIN
Lärare och skribent

 

En drömlik betraktelse


Sabrering av en IT-stategi

Så var beslutet fattat. Till hösten satsar vi på en ny typ av datorer till våra elever. Ett beslut som känns helt rätt.

De nya datorerna verkar onekligen mycket bra. Men ändå. Något gnager och det tror jag inte att jag är ensam om att känna. Eleverna har fått datorer i flera år nu. Vi har erfarenheten, vi undviker de värsta nybörjarmisstagen.

Men ändå. Det känns som om vi sitter i en jumbojet som inte lyfter. Vi cirklar runt på startbanan, gasar och bromsar, men mer än så blir det inte. Så frustrerande det är.

Jag lutar mig tillbaka. Fäller flygstolen bakåt. Sluter ögonen, låter tankarna fara iväg. Jag vill känna det där lyftet. Men hur ska vi komma upp i luften?

Ur mitt minne uppenbarar sig den amerikanske ekonomhistorikern Walt W. Rostow. 1960 presenterade han den stadieteori som skulle göra honom berömd. Rostow beskriver olika utvecklingsfaser ett land går igenom på sin väg mot ett modernt industriland. Den fas som betecknar själva övergången till industriell produktion kallar Rostow för ”take-off”, en metafor hämtad från flygbranschen. Han liknar ett lands inträde i industrialiseringsfasen vid ett flygplans stigningskurva vid starten, vid take-off. Tillväxten far iväg i en exponentiell kurva. Det är ett lyft att tala om.


KANSKE FINNS DET något att lära av Rostow och av historien. Jag lutar mig fram och tittar ut genom rutan på vår jumbojet. Piloten verkar just bestämt sig för att ta ett varv till på startbanan. Jag sluter åter ögonen.

Storbritannien var det första landet att träda in i den fas Rostow kal.- lade ”take-off”. Landet blev luftburet långt före alla andra. Förklaringen finns till stor del att finna i textilindustrin, den bransch som gick i bräschen för den industriella utvecklingen i Storbritannien.

Textiltillverkning innefattar två viktiga steg. Det första steget består av att göra tråd, den så kallade spinningsprocessen. Det andra steget blir följaktligen att väva samman dessa trådar till ett tygstycke. Från början utfördes allt arbete för hand men under industrialiseringen övergick man till mer mekaniska produktionsmetoder. Målsättningen var helt enkelt att effektivisera produktionen, att öka vinsterna.

Det var John Kay som 1733 stod för den första viktiga uppfinningen, den så kallade ”Flygande skytteln”. Denna gjorde det möjligt för väverskorna att avsevärt öka sin produktionstakt. Flygande skytteln gav dock direkt upphov till ett problem. Nu hann spinnerskorna inte länge med. Trådspinningen utgjorde en så kallad flaskhals, som stoppade upp produktionshastigheten. Fabriksägarna fick helt enkelt anställa fler spinnerskor, vilket minskade det möjliga vinstuttaget. Ansträngningarna för att lösa detta problem ökade och 1764 kunde uppfinnaren James Hargreaves presentera ”Spinning Jenny”. Nu blev det möjligt att spinna flera trådar på en och samma gång, och plötsligt var det väverskorna som utgjorde en flaskhals i produktionskedjan: de kunde inte längre väva lika snabbt som spinnerskorna kunde leverera tråd.

Den tekniska utvecklingen kom framöver till stor del att bygga på identifiering och eliminering av flaskhalsar i produktionskedjan. När en flaskhals uppstod begränsade den möjligheten till vinstuttag och incitamenten för teknisk utveckling ökade. Det är exakt samma drivkrafter som ligger bakom teknisk utveckling nuförtiden.


JAG VAKNAR TILL av ett ryck. Jumbojeten verkar ha stannat. Jag tittar upp, ser ett par av mina kollegor kliva på. De är entusiastiska, pratar högt, skrattar. De sätter sig tack och lite längre fram. De är trevliga, men jag vill inte vara social just nu. Drömmen lockar mig tillbaka.

Jag ser mina lektioner framför mig. Jag ber eleverna ta fram sina datorer. Men flera plockar fram sina mobiler istället. En säger att datorn är på lagning, en annan har slarvat bort sin laddare, en tredje har en dator som har spräckt skärm och vill inte bekosta lagningen, och en fjärde har helt enkelt glömt sin dator hemma. Jag vill ju att varje elev ska ha en dator. De ska ha lika möjligheter. Det är en sådan skola jag vill ha, och det är så jag har planerat lektionen. Lånedatorer för tillfälliga behov hade kunnat lösa problemet, men tyvärr räcker dessa inte till – och dessutom är de ofta dåligt servade.

Nåja, the show must go on. Jag startar min egen dator. Igen. Den var startad och förberedd men har nu den gått i viloläge. Eleverna väntar. Min dator är gammal. Inte alls så snabb som elevernas. Det tar sin lilla tid. Eleverna väntar.

Då så. Jag visar och instruerar. Den och den sidan. Men då kommer eleverna inte ut på nätverket. Eller rättare sagt, vissa gör, medan andra inte får kontakt. Nätet täcker inte alltid behoven. Vi väntar. Titta hos en kompis, säger jag. Det går nog snart. Snart är alla på banan. Snart.

Och så fortsätter det. Hela tiden är det något som stoppar upp. Det är lärplattformsproblem och kompetensutvecklingsbehov, det är bristfällig support och liten förståelse för vår verksamhets behov. Vi tycks aldrig få något riktigt flyt. Ofta innebär användningen av datorer i undervisningen mer tidsåtgång än konventionella arbetsmetoder, och dessutom färre elever på banan. Och det är ju inte meningen. Så vill ju ingen lärare arbeta. Det är knappast en digital revolution!


DET SKAKAR TILL! Nu rör sig jumbojeten igen. Jag hör att mina kollegor pratar om de nya datorerna vi ska köpa in till eleverna. Men jag hör nervositeten i deras röster. Köpa datorer räcker ju inte. Vi vet ju det. Det står en elefant mitt i planet som ingen pratar om. Nya, fina datorer ska vi få. Men elefanten flyttar sig inte. Inte undra på att planet inte orkar lyfta.

Jag är sömndrucken, halvt kvar i drömmen. Vet nog inte riktigt vad jag gör. Jag ställer mig upp. Skriker! Det räcker inte med vävstolar, vrålar jag. Vi behöver spinnmaskiner också. Vi måste eliminera flaskhalsar. Ut med elefanten!

Blickarna är inte att ta miste på. Han har blivit galen. Solklart fall. Bäst att kasta av honom innan det är för sent. De två entusiasterna tar mig under armarna, bär mig mot utgången. Det är slut på datorer för den här killen, säger de. Straffet: penna och papper i minst ett år.

Som tur är så är Napoleon också med på planet. Precis när jag är på väg ut, med huvudet före, höjer han sin sabel. Kom igen, ropar han och viftar med det blanka bladet. De andra backar. Vem kallar ni kort nu då, säger Napoleon och gör ett Zorromärke i luften.

Mina medresenärer stupar ner i sina stolar, och det gör jag med. Och nästan direkt infinner sig ett märkligt lugn. Vi sitter bara där i våra stolar och stirrar på varandra. Napoleon verkar nöjd med utvecklingen. Han sjunger tyst för sig själv medan han låter fingrarna löpa fram och tillbaka längs sabelns vassa egg.


OCH DÅ HÄNDER DET. Dörren till cockpit öppnas och piloten träder ut. Det var länge sedan vi såg henne. I händerna har hon flera flaskor av det finaste bubbel. Klart det inte räcker med datorer, klart vi måste eliminera flaskhalsar, säger hon och ler. Det verkar som om det är precis detta Napoleon väntat på. Han reser sig upp utan att släppa taget om sabeln. Det är en sak jag alltid velat testa, säger han och nickar mot vår pilot.

Jag ser inte hur det går till, men plötsligt har Napoleon en av flaskorna i vänster hand. Han håller den ömt, nästan som ett litet barn, och vi tittar alla andäktigt på honom. Vad ska han göra nu då? Så höjer han sin sabel och hugger till. Utan minsta tvekan sabrerar han flaskan. Skummet sprutar. Och innan vi fattar vad som händer så har han tagit hand om varenda en av flaskorna.

Jag tittar på vår pilot. Hon ser utan tvekan väldigt nöjd ut. Var det uppgjort? Visste hon vad Napoleon tänkte göra? Visste Napoleon att piloten skulle komma ut? Frågorna får inget svar. Vår pilot vänder sig bara om och går tillbaka in i cockpit. Hon stänger dörren utan ett ljud.

Vi hör hur motorerna startas igen, hur det skakar i skrovet när de varvas upp. Sakta rör sig planet över startbanan. Men den här gången är känslan en helt annan. Jag ser mig omkring. Elefanten är borta och på golvet ligger flaskhalsarna. Korkarna sitter fortfarande i – precis som de ska – och i våra glas har vi bubbel av finaste sort. Nu börjar sannerligen revolutionen, säger Napoleon och utropar en skål. Vi höjer våra glas för friheten, för att kunna göra det vi vill i klassrummen. Vi skålar för jämlikheten, för att alla elever ska få lika möjligheter. Och vi skålar för framtiden som plötsligt ter sig ljus och underbar.


DET SPRAKAR TILL i högtalarna och vi hör hur vår pilot harklar sig. Vi känner accelerationen, trycket mot sätena. I samma stund som vi känner planet lämna fast mark hör vi vår kaptens myndiga röst i högtalarna. Take-off, säger hon, och vi jublar som bara barn på Tivoli kan.

DANIEL SANDIN
Lärare och skribent
www.twitter.com/daniel_sandin
www.danielsandin.se




Datorn i Utbildningen nr 2-2014. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!
(Annons)





































[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 2 - 14]

Datorn i Utbildningen, Förridargränd 16, 165 52 Hässelby
Uppdaterad: 140321