Den 18 februari presenterades en första analys av PISA-resultaten 2012 för Sverige i en internationell jämförelse av
Andreas Schleicher från OECD. Sverige har från 2003 till 2012 utmärkt sig med en kraftig försämring av resultat bland
annat i matematik och läsförståelse.
I en analys med en mångfald parametrar tecknar Schleicher en preliminär bild, där en fördjupad analys ska ske under
kommande år. Han visar att variationen mellan skolor i Sverige är mindre än inom skolor, och knyter det till att det är
kvalitén i lärarens arbete som avgörande för resultaten i skolan. Det är kvalitén i undervisningen som är avgörande, säger
Schleicher. “En skola blir inte bättre än sina lärare”.
Det finns säkerligen mycket att lägga till i analysen av PISAs data. Kring vilka kunskaper som mäts och hur, liksom
aspekter som att svenska ungdomar förefaller vara duktiga på digitalt baserade prov. Men jag vill framförallt lyfta fram
en dimension i Schleichers preliminära analys.
Utpekandet av lärarna, kan ses ur två perspektiv. Som en kritik av de svenska lärarna, att de inte håller måttet. Eller
alternativt som ett konstaterande av vikten av lärprocesserna, av det som sker i klassrummet och utanför, och att detta
kräver uppmärksamhet och enträget utvecklingsarbete. Schleicher pekar tydligt och med internationella referenser på
vikten av lärares villkor och status, på tid för samarbete, utanför lektionstid liksom på behovet av stödstrukturer omkring
läraren. Han pekar på utrymme för kollegialt utbyte och samarbete, delande av erfarenhet. Det är den
professionella kompetensen, utvecklad i ett kollegialt samspel, som är avgörande. Fokus på det didaktiska
utvecklingsarbetet.
Här finns något helt centralt och avgörande, att inte ställa en profession vid skampålen utan peka ut
en brist som idag finns i svensk skola: bristen på stödjande strukturer kring den enskilde läraren. När
Skolinspektionen hösten 2012 visade på brister i skolans sätt att arbeta med IT – efterlystes i diskussionen
just stödstrukturer omkring lärare, skolor och kommuner. Forskande lärare, lärarlyft och
förstalärare kan vara steg att lösa detta, men bara under förutsättning att former utvecklas för det
kollegiala samspelet. Lösningen heter inte superpedagoger, utan regelbundet delande, systematiskt
gemensamt utvecklingsarbete, former, rutiner och strukturer som kan bidra till delande av
erfarenheter och till kollegial utveckling.
Det här är i linje med det arbete som skolor fokuserar med exempelvis Learning och Lesson
studies – där lärare studerar exempelvis svåra moment i matematik, penetrerar stötestenar för
elevers förståelse, gemensamt utforskar dessa och utvecklar didaktiken. Andra exempel är kollegahandledning,
lärarbloggar eller det arbete som görs i Facebookgrupper som “The Big Five”,
“Att skriva sig till läsning”, etc. Här finns en nyckel till den kraft, baserad på förtroende för en
kompetent lärarkår, som kan utveckla svensk skola.
Kommentarerna från Andreas Schleicher speglar en begynnande internationell koncensus
och kunskap om vad som konstituerar framgångsrika skolsystem. Det har tidigare visats i exempelvis
McKinseys studier (2007 och 2010), i Michael Fullans studier från Ontario (2003-2012)
liksom i OECDs studier kring innovativa lärmiljöer (senast 2013) – där alla pekar på den delade
kollegiala, den professionella, utvecklingen som en avgörande faktor.
Vid en hearing som organiserade i Sveriges riksdag framträdde skolprofessionerna med lokala och fackliga företrädare med ett tydligt budskap om ödvändigheten av en digital strategi för svensk skola, se intervjuer i detta nummer.
Arbetet med att dela och formulera den beprövade erfarenheten kring lärandet i en digital tidsålder fortsätter på Framtidens lärande, den 10-11 april – den nationella scenen för den beprövade erfarenheten kring digitalt lärande i dialog mellan skolor, kommuner, myndigheter och forskning.
Allt sammans röster du möter på Framtidens lärande – nästa steg, den 10-11 april i Stockholm.
