Av: EDWARD JENSINGER
E-Post: edward.jensinger@gmail.com

Öppna spjäll

Jag läser en artikel om en åklagare som för fram åsikten (min tolkning) att det är kriminellt att installera program på sin jobbdator. Då talar vi inte om några lömska spionprogram eller virusprogram utan helt vanligt nyttoprogram för att kunna kommunicera med andra. Sådana åklagare har vi fått för våra synders skull skulle jag säga. Hans ställningstagande är orimligt 2015.

Ofta när jag talar om IT i skolan kommer jag in på det faktum att skolan behöver öppenhet, frihet och självbestämmande för att IT ska fungera som ett effektivt verktyg. Det fungerar inte i pedagogisk verksamhet att ha någon som bestämmer vilka program (eller maskiner) lärare ska jobba med eller vilka webbsidor som man får och inte får surfa på (vem skulle ha rätten att avgöra vad som är olämpligt?!?). Pedagogik och undervisning utvecklas för snabbt för att censur och begränsningar ska kunna fungera. Skolor behöver öppna nät och möjlighet, frihet att anpassa teknik till den elevgrupp de har. Många är de kommuner som har gått på minan att försöka styra elever och lärare på det viset. Det har aldrig fungerat.

Kontroversiell fråga
Frågan om öppna nät är inte en helt okontroversiell sådan. I de allra flesta städer är skolans nät (som ofta är det samma nät som resten av kommunen arbetar i) låst i den meningen att det kräver att du loggar in på nätet med unika uppgifter (användarnamn och lösenord).

Var tredje månad betyder det att lärare jobbar med att byta lösenord åt elever som inte har bytt lösenorden i tid när det varit dags för den obligatoriska lösenordsbytardagen. Och till augusti räcker det inte med det. Då har en stor grupp lärare och personal glömt sina (eller ej bytt i tid) så då kommer ingen in på några dagar. Inte så effektivt. Men tryggt för någon som har uppfattningen att spårbarhet i ett pedagogiskt nät är viktigt.

Öppna nät är en teknisk fråga som vi i skolan bör driva. Jag har jobbat i kommuner med öppna nät och kommuner med mer låsta. Det är en otroligt stor skillnad på effektivitet. Vår beställning bör vara att vi vill ha öppna nät. Det föreligger inte någon egentlig risk med detta inom pedagogisk verksamhet. Pedagogiken och praktiken i skolan tar skolans professionella hand om. Det har de utbildning och erfarenhet för. Vi i skolan måste få ta ansvar för det som händer på nätet när vi har den öppenhet vi behöver. Det är en pedagogisk fråga, ett pedagogiskt ansvar. Om vi i skolan har problem med elever som tittar på avklädda damer måste detta hanteras. Av oss!

Ofta hör jag utsagor som att ”Man måste ha inloggning på nätet för att vi ska ha spårbarhet (läs: möjlighet att se vem som har gjort vad på nätet)”. Svaret på ett sådant utspel är att det måste vi inte alls. Det är ett hittepå! Det vi måste göra är att ta ansvar för vad som händer i skolan och på nätet men vi behöver få en situation där vi kan lära eleverna hur de kan hantera nätet och allt som kommer med de möjligheter nätet ger. Censur, begränsningar och ologiska hinder genererar bara ett förlorat tillfälle att lära sig.

Full tillgång
Om våra elever ska ha möjlighet att lära sig hur de bör bete sig på nätet måste de få möjlighet att ha tillgång till nätet fullt ut. Att tro att skolan kan censurera bort problem är mer än naivt. Skolan är inte länge knutet till en skolbyggnad. Elever jobbar med skolarbeten hemma, på bibliotek, på caféer med mera. Om bara skolans nät är begränsande kommer sagda nät att bli bortvalt av eleverna (men skolan tror sig gå fri då misshagliga webbadresser är spärrade och gäster från närsamhället hålls utanför nätet).

Det fungerar helt enkelt inte längre. Läroplanen säger att skolan ska vara tidsenlig. Det gäller också den infrastruktur vi har inom skolan.

Så var det då det där med att ladda ned olika program på sin arbetsdator. I våra jobb försöker de flesta av oss att lösa de uppgifter vi har i jobbet. Låt oss göra det på de sätt vi finner lämpligt. Om vi löser jobbet dåligt, ta då tag i det. Det går inte att bestämma idag vilka verktyg vi ska använda. Om en lärare måste komma med mössan i hand till en IT-tekniker, rektor eller förvaltningsperson för att be om att få installera ett program visar vi tydligt att vi inte litar på professionen. Normalt sett har lärare mycket högre utbildning än de flesta andra. De kan ta ansvar även för detta. Och jag, som inte längre är lärare eller rektor, vill att personal på olika nivåer ska ta initiativ och visa på möjligheterna med en modern skola. Det får jag inte personal att göra om jag samtidigt accepterar att vi tar bort deras frihet.

Vi inser förstås redan att det finns risker med det digitala samhället där e-brottslighet, mobbning, näthat och personkapning ingår. Men lösningen är inte att lagstifta eller reglera bort problemet på ett sätt som sätter käppar i hjulen för de samhällsvinster som kommer i digitaliseringens fotspår. Istället måste vi säkerställa att kompetensen är så hög i skolan bland personalen att vi kan utbilda våra elever i hur vi hanterar våra digitala verktyg och vårt digitala umgänge. Alla andra lösningar kommer att resultera i att problemen skjuts framför oss och biter oss i baken vid senare tillfälle.

Nej! Bäst är att vi tar vårt ansvar nu. Då har vi spännande saker framför oss!

EDWARD JENSINGER
Utvecklingschef i Malmö, tidigare bl a Helsingborg.
E-Post: edward.jensinger@gmail.com

Edward Jensinger, områdeschef gymnasiet, Malmö stad, tidigare skolutvecklingschef i Helsingborg, föreläsare, bloggare och twittrare samt krönikör i DIU.

Artikeln kommenteras av Lars Svantesson, Botkyrka, på nästa uppslag.