Peter Becker, Chefredaktör
e-post: peter_becker@lector.kth.se

Varför har vi inga spelpedagoger?

Stimulerade blir vi människor inte av kravlöshet, utan av utmaningar. "Not because it's easy, but because it's hard" sa president John F. Kennedy när han startade kampanjen för en människa på månen inom ett decennium. Seymour Papert, IT-pedagogen framför andra, myntar begreppet "hard fun" för just detta - det svåra som utmanar och lockar (The Connected Family recenserades i DiU 1/99). Gör inte uppgifterna för små och enkla, läser vi honom, gör dem hellre större och svårare. Men utmaningarna måste vara begripliga och åtråvärda. Och ligga på gränsen av vad eleven klarar, precis hitom gränsen. En gräns som är individuell, men som också ändras från dag till dag, beroende på humör, hälsa, erfarenhet och kunskap. Det är när man når och töjer den egna gränsen som man upplever sig ha lärt något nytt, "jag kan läsa!". Det är då man känner stor tillfredsställelse, "jag kan!". Man har förverkligat sin potential och blir (för stunden) tillfreds med sitt "jag".

Att skapa sådana situationer av lärande är pedagogens främsta uppgift. Det ställer många krav på omständigheter, mat i magen, lärare, kamrater, materiel och rum. Det kräver perioder av träning och övning, omväxlande med utmaningarna. Speciellt kräver det utmanande uppgifter. Vad vore träningen för en idrottsman utan tävlingen som sporre. Men tävlingen kan vara mot dina egna mål, att töja din egen gräns.

Hur skapa sådana situationer? Ett sätt att skapa en ny typ av läromedel byggt delvis på sådana tankar är spelen, digitala spel, just nu favoriten bland koncept för skolmaterial. Flera exempel recenseras i detta nummer av Datorn i Utbildningen. Spelets fascination bygger på en kombination av en berättelse, som skapar inlevelse, där jag spelar en roll, vilket starkt ökar engagemanget och därtill utmaningar, som tvingar oss att anstränga oss. "Hard fun".

En annan metod är det pedagogiska dramat, drama-pedagogik, exempelvis Story-line. Här presenteras elever för en situation eller ges ledtrådar till en epok, ett fenomen. I samspel mellan elever och lärare växer beskrivningar och dramatiska punkter, öden och händelser fram. Dramat skapas gemensamt. Och här finns en mycket väsentlig punkt som rör lärarens roll, tydliggjord av Dorthy Heathcote (Wagner, Drama i undervisningen, Daidalos, 1992). När dramat vuxit, fått gestalt och skapat inlevelse hos eleverna, växlar Heathcote till reflektion. Hon skapar frågor, nya och djupare perspektiv på den situation man står i, startar diskussion, väcker tankar. Det förhöjer dramat, men framför allt ger det insikter. "Utan reflektionen är dramat utan värde", säger Heathcote om det pedagogiska dramat. Här har vi lärarens roll, inte bara spelledaren, utan framför allt den som höjer blicken, skapar tankar. Genom reflektion till kunskap. Här ligger vi mycket nära Vygotskij, med dialogen som central i lärandet.

Om vi från denna tur till dramapedagogiken återvänder till spelens värld, ser vi att vi inte har någon tradition av pedagogiska spel. Därför är det intressant när Bo Andersson i sin artikel om Stargold just belyser den frågan - hur han tillsammans med kollegan ser behovet av kollektivt spelande, diskussion med eleverna som nödvändigt för att få något lärande ut av spelet. Han leder detta vidare till just Vygotskij.

Vi behöver denna diskussion om spelets pedagogik. Spel som lärande, pedagogisk användning av spel. Varför har vi inga spelpedagoger? Spännande utmaningar för pedagoger och pedagogikforskare - och de vill väl också ha utmaningar!

Peter Becker, Chefredaktör
e-post: peter_becker@lector.kth.se