Ska barn ha rösträtt? Eller på vilket
sätt kan ungas röster inkluderas i den
politiska debatten? Frågan ställs på sin
spets under ett valår, men är ständigt
aktuell i förhållande till skolans grundläggande
demokratiuppdrag.
Ett valår kan det vara lätt att förledas
av uppfattningen att demokrati är
en fråga om val till olika parlament.
Men demokratin är en process som
ständigt måste hållas levande, i hem
och skolor, i föreningar och på arbetsplatser,
i tidningar, tv och interaktiva
medier, oavsett om det är valår eller
inte. Det handlar i grunden om opinionsbildning
och varje medborgares
rätt att göra sin röst hörd.
För alla som sysslar med medier i
undervisningen kan det vara högtidligt
att under ett valår påminna om
mediernas betydelse för att informera,
granska, kommentera och debattera
maktutövning – och att tillsammans
med eleverna utforska den delvis nya
roll som sociala medier innebär för
politiskt deltagande.
En människa – en röst
Inför det svenska supervalåret 2014
med EU-val i maj och allmänna val
i september, och lagom till 25-årsjubileet
av FN:s konvention om
barnets rättigheter den 20 november
2014, publicerar barnkulturforskaren
Margareta Rönnberg, professor vid
Högskolan i Gävle, en bok med titeln
”Barns rätt till sin röst”. Där argumenterar
hon för de ungas politiska
rättigheter (rösträtt för barn) samt för
ungas möjligheter att komma till tals i
samhällsdebatten (barns kommunikativa
rättigheter).
Margareta Rönnberg utgår från
principen ”en människa – en röst”.
Hon diskuterar ombudsröstningens
fördelar och nackdelar (där barn skulle
kunna ges rösträtt via föräldrar);
ungas eventuella okunnighet eller
olämplighet att fatta politiska beslut
(vilket aldrig ifrågasätts för vuxna);
och idén om att oskuldsfulla barn bör
få leka och förbli oerfarna (utifrån det
faktum att många av dagens tioåringar
förmodligen är mer medvetna
än flertalet av de väljare som röstade
i 1921-års val, efter reformen om lika
och allmän rösträtt).
Ur ett mediesociologiskt perspektiv
knyter Margareta Rönnberg
an till några av de senaste årtiondenas
viktigaste böcker om barn och
medier: Dels ”Den förlorade barndomen”
(1982), där amerikanen
Neil Postman förfasar sig över att de
moderna medierna skapat en situation
där barn allt tidigare tvingas bli
delaktiga i vuxenvärldens frågor och
konflikter. Dels ”After the Death of
Childhood” (2000), där engelsmannen
David Buckingham diskuterar
vad som händer när de konstgjorda
reservat vi kallar ”barndom” och
”skola”, som uppfanns då ungas och
äldres livsvärldar separerades i samband
med industrialiseringen, luckras
upp av en allt mer demokratisk och
generationsöverskridande delaktighet
i mediesamhället.
Margareta Rönnberg vill ta konsekvenserna
av denna samhällsförändring.
Hon belyser de motstridiga
synsätten vad gäller rösträttsålder
i relation till myndighetsålder och
andra åldrar som kräver samhällsplikt.
Nioårig skolplikt gäller från 7
år, straffplikt inträder vid 15 år, men
rösträtt först vid fyllda 18 år. Den som
enligt lag kan straffas, bör även ha
rätt att bestämma över lagen, är en av
bokens teser.
Partiledaren som barn
I public service finns en medvetenhet
kring att låta barn och unga kommentera
frågor som berör dem själva,
men trots det är barn förhållandevis
frånvarande i bevakningen av valrörelsens
skoldebatt. Ofta behandlar
medierna barn som lustifikationer,
allt från barn som slår sig i ”America’s
Funniest Home Videos” (Kanal 5) till
barn som pausunderhållning i ”Skavlan”
(SVT1).
Att barn tidigt är politiskt medvetna
har i årets valrörelse illustrerats
av psykoterapeuten Poul Perris
partiledarutfrågningar i programmet
”Nyfiken på partiledaren” (SVT2).
Där har partiledarna fått beskriva hur
de som barn känt av orättvisor och
utsatthet, men också solidaritet och
ansvarstagande – och hur det format
ett politiskt medvetande.
De som på störst allvar intresserat
sig för opinionsströmmar bland unga
är alla de som kommersiellt vill exploatera
de unga som konsumenter. Till
en av de främsta trendspanarna räknas
Ungdomsbarometern, som sedan
1991 kartlagt ungdomars värderingar,
attityder och beteenden på uppdrag
av företag och institutioner.
Våren 2014 har Ungdomsbarometern
visat att den relativt okända bildoch
videodelningstjänsten Snapchat
vuxit fram som det tredje största
sociala nätverket bland unga, efter
Facebook och Instagram. Få vuxna
deltagare och frånvaro av reklam
har gjort tjänsten till en frizon för de
ungas ökade intresse för visuell kommunikation.
Men nu, när annonsörerna
vet var ungdomarna befinner sig,
växer annonsmarknaden.
Snapchat och andra sociala tjänster
vittnar om de ungas intresse för att
möta andra unga på nätet. Men detta
öppnar inte självklart för inflytande i
vuxensamhället. Apparna blir snarare
en del av barns och ungas subkultur.
En skola för demokrati
Här har skolan en av sina viktigaste
uppgifter när det gäller att förverkliga
en skola ”på demokratins grund”. Det
handlar om att på allvar låta de unga
identifiera frågor som de anser viktiga,
att skapa förutsättningar för de
unga att lära mer om dessa frågor och
att erbjuda arenor där de unga kan
kommunicera sina ståndpunkter med
politiker och makthavare.
En utmaning för samhället är att
ta tillvara de ungas skilda perspektiv.
Det innebär en typ av kontakter och
omvärldsbevakning som kommersiella
aktörer betalar undersökningsföretag
dyra pengar för. Det är en
investering i demokrati och en väg att
bemöta alla de extrema grupper som
påstår att de inte blir respekterade eller
lyssnade på.
Många kommuner har provat olika
system för ungas delaktighet i den
politiska processen i form av ungdomsråd
eller motsvarande, men det
finns ofta oklarheter kring kontinuitet,
självständighet och återkoppling.
Valåret 2014 finns cirka 50 aktiva
ungdomsråd i kommuner och stadsdelar,
anslutna till riksorganisationen
Sveriges ungdomsråd.
De myndigheter och institutioner
som erhåller statliga anslag har
ett uppdrag från regeringen att (vid
sidan av jämställdhet, mångfald och
internationellt utbyte) integrera ett
”barnperspektiv” i syfte att öka barns
möjlighet till inflytande och delaktighet.
Det är en inbjudan till dialog med
hela Myndighetssverige.
Barnkonventionens artikel 13,
som handlar om ungas rättigheter i
mediesamhället, ställer förhållandevis
låga krav då det sägs att: ”Barnet
skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna
rätt innefattar frihet att oberoende av
territoriella gränser söka, motta och
sprida information och tankar av alla
slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig
form eller genom annat uttrycksmedel
som barnet väljer.”
Snapchat och andra
sociala tjänster vittnar om de
ungas intresse för att möta
andra unga på nätet. Men detta
öppnar inte självklart för inflytande
i vuxensamhället.
Texten blir angelägen om den
sätts i relation till vad som angetts
i artikel 12: ”barnets åsikter skall
tillmätas betydelse i förhållande till
barnets ålder och mognad”. Men detta
upphävs delvis av artikel 29 där det
sägs att barnets utbildning skall syfta
till att ”utveckla respekt för barnets
föräldrar” – oavsett vilka värderingar
föräldrar eller vuxensamhället står för.
Och även om vuxnas värderingar kan
anses goda, markerar formuleringen
barns underordning.
Ung i dagens samhälle
Ungdomsstyrelsens rapport ”Ung idag
2013” visar att andelen unga medlemmar,
13–25 år, i politiska organisationer
sjunkit sedan 1990-talet, men
ligger relativt stabilt kring 3,5 procent.
Bland de äldre, 35–74 år, har nedgången
i andelen partimedlemmar
fortsatt under senare år och befinner
sig kring 5,4 procent.
Ser man till antalet politiska aktiviteter
som unga deltagit i de senaste
tolv månaderna uppgav 51 procent att
de deltagit i två eller flera aktiviteter
och 20 procent uppgav att de deltagit i
en aktivitet, vilket innebär att sammanlagt
71 procent deltagit i minst en
politisk aktivitet under året.
Jämfört med tidigare år har svarsbilden
förändrats genom att påståendet
”Stöttat en åsikt i en samhällsfråga
på internet” lagts till 2012. Tillägget
av detta svarsalternativ har bidragit
till att det är en större andel unga som
angett att de är politiskt aktiva, alltså
71 procent, jämfört med 62 procent,
om politisk aktivism på internet inte
är medräknad.
Sociala medier har omdefinierat
innebörden av politiskt engagemang
och sänkt tröskeln för deltagande.
Man samlas kring angelägna frågor
online och för många unga (och
äldre) har hashtagen blivit den nya
partisymbolen.
En ny politisk spelplan
Dagens samhällsdebatt har ofta sin
utgångspunkt eller sin tillväxt i digitala
forum på nätet. De som diskuterar
frågorna definierar inte alltid sitt
engagemang som politik, eftersom det
hos många finns en distans till ”politiken”
medan ”samhällsfrågorna” känns
nära och angelägna.
Brit Stakston är mediestrateg vid
kommunikationsbyrån JMW och
författare till flera böcker om hur digitaliseringen
påverkar människor och
samhällsutveckling. I årets valrörelse
är hon aktuell med sin nya bok ”Tre
tweets är ingen folkstorm” där hon
diskuterar de delvis nya spelregler och
spelplaner som de digitala medierna
skapar för individer och organisationer.
Hon pekar på de möjligheter som
finns för medborgare att göra sig hörda,
trots ett allt starkare mediebrus.
Men hon vill varna partier, organisationer
och företag som främst ser
sociala medier som ytterligare en
mediekanal, som är till mest nytta när
deltagare med egna ord upprepar det
som den egna organisationen redan
lyft fram. Beslutsprocesser och strukturer
kan vara så föråldrade att det
inte finns plats för det medinflytande
som skulle kunna skapas av sociala
medier. Vinnare blir den som lyckas
samspela med de aktiviteter som sker
utanför de etablerade organisationerna,
de traditionella medierna eller vid
sidan av de vanliga opinionsbildarna.
I den digitala miljön adderas också
den virala komponenten där utspel
som engagerar och berör delas med
blixtens hastighet, bortom all kontroll.
Journalister, opinionsbildare och
lärare kan inte bara hänfört referera
till virala fenomen, utan måste utveckla
former för att undersöka varför
något sprids och skapa förståelse för
drivkrafter, dramaturgi och efterreaktioner.
Att de sociala medierna inte fullt
ut visat sin potential i tidigare valrörelser
kan delvis förklaras av partiernas
oförmåga och ointresse – men
också av att det krävs en kritisk massa
som tagit sig an teknikskiftet och som
erövrat rutin och kompetens att kommunicera
i detta nya fält.
I de fall där skolan hittar former
för att använda sociala medier i de
ungas demokratifostran och skapa
öppningar för dialog med vuxensamhället
kan allt hända. De tekniska
möjligheterna och det medborgerliga
engagemanget kan förändra samhällets
maktordning i grunden. Gå och
rösta. Men vi kan inte vara utan barnens
röst i politiken. Inför folkets och
barnens röst i de sociala medierna
står kejsaren naken.
