ITiS är avslutat, men lever vidare i erfarenheter i många arbetslag och i modeller för
lokala och regionala skolutvecklingsprocesser. Det är ett arbete som sker lokalt, i varje
skola och varje klassrum, dagligen – och det är kommunernas ansvar. Det kräver fortsatt
stöd – lokalt, regionalt och nationellt. Det kräver delad inspiration mellan skolor liksom
stöd av dialog med forskning. Det betyder regionalt samarbete, liksom nationellt.
Situationen för IT i skolan är i dag paradoxal. Å ena sidan krav och förväntningar
från de många lärare – och elever – som börjat se IT som självklara och nödvändiga
komponenter i lärandet (dokumenterat i mängder av ITiS-lagrapporter men också i
KKS Gallupundersökningar) och å andra sidan dagens knappa ekonomiska resurser i
både stat och kommun. Senast illustrerat i de hårda nedskärningarna i budgeten för
Myndigheten för skolutveckling. Skolutveckling och IT-strategi för skolorna måste
överbrygga detta gap.
Först: Skolan, dess elever, deras kunskaper och i ännu högre grad deras vilja, är en
viktig tillväxtfaktor i den regionala utvecklingen. Framför allt genom att medverka i
att bygga en identitet, skapa en positiv självbild. En skola som odlar kompetens och
självförtroende, som ger erfarenhet av engagerat arbete i konstruktivt samspel med
andra, den lägger en bra grund för det fortsatta arbetslivet. Därför bör också skolan ses
i ett regional tillväxtperspektiv och ställas mot utslagning och arbetslöshet.
För det andra: Kommunerna behöver stöd, om inte pengar så vägledning, en riktning
för det fortsatta arbetet. Visioner är betydelsefulla även utan större medelstillskott. Det
första och kanske mest betydelsefulla i ITiS var Ylva Johanssons utspel våren 1998: den
symbolhandling det innebar att satsa på skolans personal som utvecklingskraft. Mot
tidigare perspektiv på lärare som bromsklossar, utpekades de och blev(!) utvecklingens
drivkraft. En ny syn på kompetensutveckling har vuxit fram i skolan. Hur mycket
har inte vunnits därmed?
Vi behöver visioner för skolans fortsatta utveckling. Visioner för lärandet i en digital
tidsålder, byggda på dagens verklighet. Med Internet och dess nya källor, och den utveck-lade
diskussionen om värderingar. Med nya former för samspel och lärande, byggt på
självständighet och eget initiativ, med ökade krav på lärarens närvaro i samtal och dialog
kring hela den dagsaktuella verklighet som bryter in i skolan. Med elever som deltar i
det offentliga samtalet – Lunarstorms räckvidd kan jämföras med den samlade svenska
dagspressen. Elever publicerar sig på sina villkor och i sina former, med utmaningen att
ses och debatteras även av vuxenvärlden. Vi talar om konkreta visioner. Digitalkameran,
säger många lärare, är en av skolans stora landvinningar vad gäller digitalteknik. Hur
arbetar vi med text, bild och andra uttrycksformer, hur utvecklar vi språket, för att
formulera våra insikter och dela dem med andra i en digital tidsålder?
Föreningen och tidskriften Datorn.i.utbildningen är beredda att dra sitt strå till stacken.
Den nu nittonåriga ideella verksamheten med tidskrift och föreningens årliga konferenser
har verkat för lärarkårens utveckling genom delad erfarenhet och refl ektion. Ansvaret
har varit regionalt och byggt på självfi nansiering: Stockholm, Malmö, Göteborg, Gävle,
Umeå, Ronneby, Karlstad, Varberg och Sandviken, har i tur och ordning svarat för detta.
En ny nationell styrelse har nu valts på årsmötet i Sandviken (se artikel), med uppdrag
att verka för breda regionala samarbeten kring konferenser med start 2004. Tidskriften
arbetar – i samarbete med KK-stiftelsen – med en dialog med forskning.
Sverige har en mängd engagerade lärare. Vi behöver kommuner med visioner. Vi
behöver en dialog mellan refl ekterande praktiker i skolan och forskare. Och vi behöver
en Myndighet för skolutveckling som en aktiv kraft och ett utbildningsdepartement
med visioner..
