”De ville aldrig gå
hem, vaktmästaren var tvungen att köra ut dem när skolan stängde
kl 9”.
Du känner säkert igen beskrivningen av en elevgrupp, från något
av de mer lyckade
projekten med inslag av IT och medier. Ett sammanhang som troligen innebar att
eleverna arbetat med ett material efter eget huvud och ganska mycket på
eget ansvar.
Det skulle snart vara klart och redovisas. Det hängde på dem att
det blev bra. En utmanande
uppgift, inte alldeles enkel, kring ett tema som fängslade. Med digitala
verktyg
de lärt sig tämja hyggligt, man hjälper och lär sig av varandra.
Eleverna fokuserar på
sitt uttryck, formulerandet av innehåll och budskap. Formkraven blir spontant
höga,
ribban sätts av medievärlden där de är ganska hemma –
fem timmar om dagen med
medier under uppväxtåren sätter sina spår. Ungdomar är
mediespecialister. Formkraven
sätts av dem ofta högre än kraven på innehåll.
Innehållskraven är lärarens ribba.
De måste diskuteras och formuleras – de är inte
alls givna, utan är en viktig del av den reflektion under och efter arbetet
som höjer
nivån och skapar insikter hos eleverna. När forskare under de senaste
åren pekat på
lärarens abdikerande från katedern, handlar det just om den här
rollen. Ansvaret för
att hjälpa eleverna att se tydligare, att kliva ur sitt eget perspektiv
och se var de är,
vilket det större sammanhanget är, vad det betyder och kanske diskutera
vilka andra
möjligheter som finns. Men vi kan inte bara återvända till katedern.
Det är ingen lösning.
Vi måste kunna lämna katedern, utgå från elevernas världar,
deras intressen och
frågor, anknyta till världen utanför skolan. Med den startpunkten
kan vi återvända
till katedern och klassrummet, och utmana eleverna med uppgifter som fängslar
dem
och föra en diskussion under arbetet. Formen är en del av det som
inspirerar eleverna
– inte bara den snygga framsidan, inte bara formgivning, utan hela sammanhanget
– kanske en föreställning. Innehåll och form verkar ihop.
Allt det här känner du säkert igen.
Ibland, vid bra tillfällen, bra pass, bra perioder,
fungerar det verkligen så. Det kan sällan fungera så hela tiden.
En framstående filmregissör
brukade berätta hur betydelsefulla de magiska ögonblicken – ofta
några få
sekunder av en hel film – i en film var, för att bära tittarens
känsla genom en hel film.
Här kan vi skönja något av den magi som får elever att
spänna sina intellektuella och
emotionella muskler. Får dem att verkligen anstränga sig, lägga
manken till och göra
sitt bästa. Inte primärt för att lära sig eller för
att klara ett prov, utan för att bemästra
en situation, forma ett uttryck, förmedla en bild till andra. Det är
inte bara lättsamt,
det kräver mycket möda. Lär sig, det gör eleverna då
på vägen – den långa och hårda,
ibland lustfyllda, ofta krävande. Något som bara är lustfyllt
finns knappast.
De här goda ögonblicken rör vid drivkraften,
fångar engagemanget. Häri ligger
en del av mediernas utmaning och magi: att kunna formulera sig, tala till andra
och
samspela med dem. Det handlar om att nå fram. Språk är kommunikation.
Och det
finns många fler språk än det skrivna – ”barn har
hundra språk” säger man i Reggio
Emilia. Vi behöver många språkformer och använder dem
dagligen. I det vidgade
text och språkbegreppet i skolan ligger insikten att skolan behöver
arbeta med många
uttrycks- och kommunikationsformer. IT har givit oss tillgång till ordbehandlare,
till kameror, till ljud-, bild- och videoredigering, till telefoni och Internet
– till både
verktyg att skapa uttrycken med och till medier för deras lagring, kopiering
och
vidare spridning. Här ligger motiven till att vi lyfter fram arbete med
medier och IT
i Datorn i utbildningen, liksom vid höstens SVIT04-konferenser. IT är
nutidens vägar
till språk, kommunikation, samspel och förståelse.
Får vi önska våra läsare ett
stärkande sommarlov, med mycket kommunikation
– kanske på nya språk – liksom ibland avkoppling ifrån
utåtriktad kommunikation.
På återseende efter lovet till en spännande höst –
med jubileumsfest den 17 september
och höstkonferens!
