Hur blir man egentligen lärare? Hur ser lärgången ut för dem av oss som inte är födda till stjärnpedagoger, och som måste erövra konsten genom arbete?
Nog för att jag lärde mig något i lärarutbildningen. Men inte blev jag färdig
lärare, även om jag förvärvade en formell examen. Det var i arbetet åren efter lärarutbildningen som det växte fram en insikt, eller snarare ett kunnande, kring hur
jag skulle bära mig åt för att lyckas. Det var knappast formulerade tankar som var
resultatet, snarare ett praktiskt vetande som innebar att jag visste hur jag kunde
lägga upp lektioner, avsnitt och projekt. Jag hade en uppsättning grepp och en
flexibilitet som innebar att jag kunde anpassa mig efter sammanhang, grupp och
situation. Men också möta nya situationer och hantera dem.
Formuleringen blev sedan tydligare när jag tio år senare handledde egna lärarstuderade. I diskussionen med lärarstuderande om vad jag hade gjort, varför det
gick som det gick och vilka alternativ som stod till buds. I de samtalen tvangs
formuleringarna fram och då växte insikten. En tyst kunskap som så småningom
kunde kläs i ord, och gav en rejäl självkänsla. Men vägen gick över lång praktik
med tusentals lektioner och mängder av försök och variationer – och naturligtvis
många missar.
Kunskapen växte ur praktik, i dialog med mig själv, och kollegor. Den här tidskriften och Föreningen Datorn i utbildningen växte fram ur precis denna erfarenhet.
Vi behöver mötesplatser för att dela erfarenhet, ventilera dem och bearbeta dem.
Tillsammans skapade vi några: Föreningen, Rikskonferenser, Ostkustkonferenser,
kursverksamhet, förlag, filmer, cd-rom-skivor och böcker kom ur detta. Somligt
har levt vidare, som tidskriften och konferenser. Annat blev mer kortvarigt, som
förlaget vilket inte längre behövdes när de stora förlagen så småningom lärde sig
ta vara på de nya produktionsformer som möjliggjordes av desktop publishing.
Kvar stod att mötesplatser behövdes.
Efter ett tiotal år i denna form blev det tydligt att det krävdes en djupare dialog för
att komma vidare. Att vi behövde tänka djupare över vad åren av arbete med IT-stöd
i skolan betydde och egentligen lärt oss. Det ledde över i en kritik av den forskning
som fanns på IT-sidan, där forskarna ofta befann sig mycket långt ifrån de processer
som pågick i klassrummet. DIU påtalade detta i ett upprop 2000 (http://www.diu.
se/nr7-00/nr7-00.asp?artikel=s20) ’Vad jag efterlyser är en komplettering av den
nödvändiga övergripande bilden med betydligt mer närgångna, i tiden utsträckta, lokala analyser där man på nära håll följer konkreta undervisningsprocesser.
”
I det här numret refererar vi några förslag kring hur en forskningsanknytning av
läraryrket kan åstadkommas. Jag är djupt övertygad om vikten av detta. Tidskriften
och föreningen DIU har ett starkt och långsiktigt engagemang för kombinerad självreflektion och forskningsdialog.
Sedan 2001 har vi i samarbete med KK-stiftelsen
sökt dra vårt strå till stacken med forskningsdialogen i tidskriften – och arbetar nu
med förslag hur vi kan utvidga den. Likaså är SVIT-konferenserna om ’språk och
kommunikation med medier och IT’ den 1 november ett försök att bidra till både
lokal självreflektion och en därtill knuten forskardialog.
Det är en ambition vi fortsätter efter sommarlovet – vilket vi hoppas ska ge våra
kära läsare både tillfälle till reflektion och nya impulser. God sommar!
