Det var en gång
en familj med jättar. De hade massor av får på sina vida marker
som sträckte sig så långt deras ögon kunde nå, och
ännu längre.
Där var Kokka, hon hade massor av foder i sina
lador, och hur det var så växte och växte hennes lador, fast
hon gav djuren mycket att äta. Andra, särskilt Plugga, blev ofta avundsjuka
för att hon hade så mycket foder. Där
var också Hård, han hade rest mycket i världen, var lite tyst
och höll sig i bakgrunden men var ändå med överallt. Där
var Pytte, som färdats överallt och alltid tillsammans med Hård.
Han hade skaffat lador överallt. Fast han hette Pytte hade han ganska hårda
nypor, så att många tyckte att han berikat sig själv väl
mycket, varför han på sistone börjat dela med sig för att
inte verka så snål. Och så
var det Plugga, som var yngst. Hon hade fått sitt namn för att hon
var så duktig. Hon hade minst foder i sina lador men var ändå
den som bestämde mest om vad alla skulle göra. De hade förstås
många andra släktingar. Så hade Plugga exempelvis en storebror,
som jämt skulle kontrollera vad andra gjorde, men han var inte med den
här gången.
Dagarna i ända arbetade de med sina får. De hade
delat upp sysslorna så att de gjorde olika saker. Var och en gjorde det
den var bra på. Ofta var det så att Kokka var ute på egna
upptåg, och Plugga tyckte hon borde följa hennes råd och instruktioner
bättre.
Pytte och Hård var jämt samman. Hård byggde
hus och lagårdar, medan Pytte gjorde verktyg. Alla behövde verktyg,
och fast de klagade så ville de ha Pyttes verktyg i sina hus och lador.
En del sa att Pyttes verktyg inte var bra, men på något sätt
var det så att så fort någon annan började göra
verktyg så skänkte Pytte bort en massa verktyg till dennes grannar
och så slutade det ändå med att Pyttes verktyg fanns överallt.
De var alla stora och starka, men eftersom de mätte
sin styrka mot varandra tyckte de inte det själva. Och alla ville de bli
rikare. Inte minst ville de ha fårull, som ansågs speciellt värmande
om vintern, då även jättar frös.
Just den här vårdagen bar det sig inte bättre
än att de alla, var och en för sig, funderat ut hur de skulle få
mer fårull. Nu var det så att hos jättarna fick vem som helst
klippa fåren, de ägdes av alla. "Först till kvarn, får
mala", hade jättarna som ordspråk och menade då att den
som först fick tag i ett får, fick klippa det. Den som klippte dem
fick ullen, helt enkelt.
Hård berättade för Plugga om planer att bygga
massor av nya stallar, alla utrustade med saxar för att klippa fårull,
som de kunde dela på. Plugga styrde över massor av får, men
hade få saxar. Hon började nu hoppas att äntligen få fler.
Hård brukade ju nöja sig med att bygga, men om han nu sa att han
skulle ordna saxar och dela på ullen, så låt gå för
det. Han ansågs ju pålitlig. Men tiden gick, och föga hände.
Plugga började bli otålig.
Pytte som ju gjorde verktyg, var förstås också
specialist på saxar, men brukade inte klippa själv. "Kom hit
och klipp med mig, ni får låna mina saxar gratis", sa han.
Så skulle han komma åt eftertraktad ull! Men alla misstrodde honom,
eftersom hans snålhet var lika välkänd som hans verktyg.
Och Kokka hade länge jobbat med att skaffa egna saxar,
men det gick ganska trögt att hitta nya får att klippa. Hon hade
lite svårt att komma överens med Plugga, så hon jobbade mest
på egen hand. Det var lite motigt.
Och så kom det sig att när vintern slutligen
anlände, och det blev rekordkyla, då frös alla jättarna.
De hade inte lyckats samla in så mycket ull, som de hade hoppats. Men
fåren hade kvar sin päls och var ganska nöjda. Fast till våren
skulle de nog vilja bli av med lite ull. Då kommer de nog att sakna saxarna,
de också. Då kan saken ta en ny vändning, tänkte jättarna.
