När man för några år sedan vid ingenjörsskolan på KTH arbetade med problembaserat
lärande, PBL, upptäckte man att lokalerna inte var anpassade för detta, speciellt var
det utrymmen för studenternas gruppsamarbeten som saknades.
När man samtidigt byggde om de gamla vackra föreläsningssalarna på Valhallavägen,
behöll man den traditionella formen, enmansteatern, knappast ett lämpligt
forum för den undervisning som förutsatte en dialog eller flera medverkande. Det
blev tydligt att pedagogiken sitter fast i väggarna. De fysiska förutsättningarna sätter
ramar, skapar hinder eller stöder vissa arbetsformer.
Föreläsningssalar, laborationssalar, bibliotek, grupprum, studerkammare – alla hade
de sin funktion. I dag är vi mer flexibla, de snabba förändringarna kräver att rum
kan byta funktion, möblering göras om från biosittning till café på kort tid, väggar
flyttas eller öppnas, belysning och projektioner ändras. Vi skapar i dag moderna
rum för lärande, där kommunikationen i rummet utvecklas med stöd av interaktiva
skrivtavlor och IT, där kommunikationen utanför rummet, med omvärlden öppnas
via Internet och tavlan plötsligt blir ett fönster mot världen.
Begreppet rum för lärande har fått nya betydelser med introduktionen av Internet
som studiemiljö. När det i dag skapas lärmiljöer på nätet, har den tidiga 1970-
80-talsvågen av CAI (computer aided instruction) passerat, med sina ofta ensidiga
Skinnerbaserade individuella träningsprogram. Nu skapas virtuella motsvarigheter
till alla de gamla specialrummen för lärandets faser. Där träningen integreras med
kommunikationen och dialogen.
Biblioteket har således vidgats till ett globalt mediearkiv, tillgängligt överallt och
öppet för alla. Och med senaste årens utveckling tillkommer det som ibland kallas
Web 2.0, en insikt om att alla ska kunna bidra med eget material. Deltagaren/studenten
är medskapande och bidrar till arkivet, tänk Wikipedia eller YouTube. Här
blir ibland deltagaren förutsättningen för innehållet. Och nya problem tillstöter,
exempelvis det ökade kravet på egen källkritisk förmåga – det går inte längre att
förlita sig på auktoriteter. Som visats i flera studier, i Sverige speciellt dem av Louise
Limberg och Mikael Alexandersson, ställer de nya miljöerna krav på lärarna. På närvaro
och nyttjande, på kännedom, handledning och diskussion. Rum ställer krav.
Framöver kommer förmåga att utnyttja de nya rummen för lärande – både de
fysiska och de virtuella – att vara nödvändigt för den egna kompetensutvecklingen.
Fysiska rum med IT-stöd för kommunikation och visualisering. Webbsidor, rum för
information från institutioner, liksom uppslagsverk och fakta. Forum, rum för diskussion
eller tyckande. Bloggar, rum för personlig rapportering och kritiska perspektiv.
Allt detta kombinerat med de digitala lärmiljöer som allt fler kommuner använder
som daglig arbetsmiljö för elever och lärare.
Miljöerna i sig själva blir fält för lärande, viktiga att behärska i perspektivet av
de åtta nyckelkompetenser för livslångt lärande som EU-parlamentet antog i höstas
(se ledare DIU 3/07).
