Untitled Document
Av:Peter Becker
E-post: peter.becker@diu.se
Våga experimentera
- tid att reflektera
Efter
några år som lärare - då på ett högstadium
- mognade en tanke hos mig och några kollegor. Vi såg
möjligheter i att samla lärare i mindre lag, för
ett närmare samarbete och med gemensamt ansvar för några
klasser av elever. Vi skissade på en organisation i "hus",
med lärarlag och gemensam schemaläggning. Idén
slog an, många lärare blev intresserade. Det växte
snabbt - redan under loppet av ett läsår - till ett
förslag. Ett förslag riktat till skolledningen, vilken
blev oenig i denna fråga. Det blev en klyvning. Det ledde
till ett vidare arbete med skissen - men också till en polarisering
av skolan i två läger. Så småningom stod
vi med två motsatta förslag, vårt föll i
en omröstning.
Det var en mycket lärorik
erfarenhet. Grundidén finns nu omsatt i många svenska
grundskolor. Men vi hade allt för bråttom. Vi gav inte
kollegor - och oss själva! - tid till eftertanke. Vi insåg
inte att det tar och måste ta tid att genomföra en
förändring. Jag minns fortfarande den insikt jag kände
vid en föreläsning, några år senare, där
en pedagogforskare talade om förändringsprocesser och
deras långsamhet. Flera av mina vänner från denna
tid är fortfarande aktiva lärare. En är rektor
för en framgångsrik friskola. Vi var unga, men vi hade
lärt oss något viktigt. En djupgående förändringsprocess
tar ofta decennier, ibland mycket längre tid. Som Bodil Jönsson
gjort oss mer medvetna om - vår tidsuppfattning är
central för hur vi uppfattar världen. Vi lider idag
av en illusion om alltings snabbhet.
De senaste decennierna har jag
varit med om åtskilliga skolutvecklingsprojekt av nationell
omfattning. En intressant sida är att dessa ofta är
treåriga. Så varade satsningen på Datalära
kombinerad med statliga stimulansbidrag från 1984 till 1987/88,
därefter varade DOS 1988 till 1991. KK-stiftelsens skolutvecklingsprojekt
avsåg perioden 1995 till 1998, projektet En ny generation
läromedel 1996-1998. Nu pågående Itis är
- treårigt. Periodiseringen kan ha sina goda skäl och
även vara förnuftigt. Bara vi inte förväntar
oss att resultaten ska vara klara och processen avslutad efter
dessa tre år! Vad vi kan förvänta oss är
i gynnsamma fall att en varaktig process är inledd.
Och så kommer då
kraven på redovisning av datorsatsningarnas värde.
Legitima krav. Utveckling ska prövas och värderas. Färdriktningen
justeras och anpassas efter erfarenhet. Pengars användning
ska utvärderas. Men vi har för bråttom. Kanske
i att starta datorsatsningar, nu i att döma ut.
På några få
decennier har datorer förvandlats från militära
beräkningsmaskiner, senare centralt uppställda administrativa
stöd i stora företag, till personliga arbetsredskap
på ditt skrivbord, till små bärbara kommunikationsverktyg,
nu på väg att miniatyriseras och försvinna in
i alla ting omkring oss. Den digitala tekniken har ännu inte
tagit fast form, dess skepnad förändras raskt. Det finns
inte en fråga om den digitala teknikens vara eller ej, utan
om hur vi vill använda den och på vilka villkor. Efter
fängslandet av elden kunde människan inte avstå
från den, det gällde att lära sig tämja den
- kraften som både kunde värma och förtära.
I vilken gestalt blir den digitala
tekniken värdefull i det lärande som nu allt tydligare
blir livslångt - som ett läromedium, ett samarbetsmedium,
ett upplevelsemedium eller en virtuell skuggvärld? Vi lever
i en tid av frågor, som en av våra författare
skriver. Låt oss experimentera och pröva oss fram.
Låt oss fundera.
Vi måste helt enkelt vara uthålliga.
Peter Becker, Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se
Datorn i Utbildningen nr 5 2000. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får
användas för enskilt bruk. I övrigt får de
enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill
du ha hela numret på papper, sänd en
beställning via detta system!