Untitled Document

Av:Peter Becker
E-post:
peter.becker@diu.se


Våga experimentera
- tid att reflektera

Efter några år som lärare - då på ett högstadium - mognade en tanke hos mig och några kollegor. Vi såg möjligheter i att samla lärare i mindre lag, för ett närmare samarbete och med gemensamt ansvar för några klasser av elever. Vi skissade på en organisation i "hus", med lärarlag och gemensam schemaläggning. Idén slog an, många lärare blev intresserade. Det växte snabbt - redan under loppet av ett läsår - till ett förslag. Ett förslag riktat till skolledningen, vilken blev oenig i denna fråga. Det blev en klyvning. Det ledde till ett vidare arbete med skissen - men också till en polarisering av skolan i två läger. Så småningom stod vi med två motsatta förslag, vårt föll i en omröstning.

Det var en mycket lärorik erfarenhet. Grundidén finns nu omsatt i många svenska grundskolor. Men vi hade allt för bråttom. Vi gav inte kollegor - och oss själva! - tid till eftertanke. Vi insåg inte att det tar och måste ta tid att genomföra en förändring. Jag minns fortfarande den insikt jag kände vid en föreläsning, några år senare, där en pedagogforskare talade om förändringsprocesser och deras långsamhet. Flera av mina vänner från denna tid är fortfarande aktiva lärare. En är rektor för en framgångsrik friskola. Vi var unga, men vi hade lärt oss något viktigt. En djupgående förändringsprocess tar ofta decennier, ibland mycket längre tid. Som Bodil Jönsson gjort oss mer medvetna om - vår tidsuppfattning är central för hur vi uppfattar världen. Vi lider idag av en illusion om alltings snabbhet.

De senaste decennierna har jag varit med om åtskilliga skolutvecklingsprojekt av nationell omfattning. En intressant sida är att dessa ofta är treåriga. Så varade satsningen på Datalära kombinerad med statliga stimulansbidrag från 1984 till 1987/88, därefter varade DOS 1988 till 1991. KK-stiftelsens skolutvecklingsprojekt avsåg perioden 1995 till 1998, projektet En ny generation läromedel 1996-1998. Nu pågående Itis är - treårigt. Periodiseringen kan ha sina goda skäl och även vara förnuftigt. Bara vi inte förväntar oss att resultaten ska vara klara och processen avslutad efter dessa tre år! Vad vi kan förvänta oss är i gynnsamma fall att en varaktig process är inledd.

Och så kommer då kraven på redovisning av datorsatsningarnas värde. Legitima krav. Utveckling ska prövas och värderas. Färdriktningen justeras och anpassas efter erfarenhet. Pengars användning ska utvärderas. Men vi har för bråttom. Kanske i att starta datorsatsningar, nu i att döma ut.

På några få decennier har datorer förvandlats från militära beräkningsmaskiner, senare centralt uppställda administrativa stöd i stora företag, till personliga arbetsredskap på ditt skrivbord, till små bärbara kommunikationsverktyg, nu på väg att miniatyriseras och försvinna in i alla ting omkring oss. Den digitala tekniken har ännu inte tagit fast form, dess skepnad förändras raskt. Det finns inte en fråga om den digitala teknikens vara eller ej, utan om hur vi vill använda den och på vilka villkor. Efter fängslandet av elden kunde människan inte avstå från den, det gällde att lära sig tämja den - kraften som både kunde värma och förtära.

I vilken gestalt blir den digitala tekniken värdefull i det lärande som nu allt tydligare blir livslångt - som ett läromedium, ett samarbetsmedium, ett upplevelsemedium eller en virtuell skuggvärld? Vi lever i en tid av frågor, som en av våra författare skriver. Låt oss experimentera och pröva oss fram. Låt oss fundera.
Vi måste helt enkelt vara uthålliga.

 

Peter Becker, Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se


Datorn i Utbildningen nr 5 2000. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!

[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 5 - 00]

Datorn i Utbildningen, Frejgatan 32, 113 26 Stockholm
Uppdaterad: 000917