Untitled Document
Av:Gunilla Celén
E-Post:gunilla.celén@swipnet.se
Dagbok från en ITiS-handledare
Jag utbildade
mig till ITiS-handledare hösten 1999. I början kändes det ganska
kaosartat för mig och många av mina kollegor. Hur skulle vi jobba?
Vilka förväntningar hade arbetslagen? Hur samarbeta med lärarutbildaren?
Det sades att
lärarutbildaren skulle vara
med och höja den pedagogiska nivån
vid seminarierna. Många uppfattade det
som kränkande, att det antydde att den
pedagogiska nivån skulle bli alldeles för
låg utan lärarhögskolornas hjälp. Andra
väste om hur låg kompetensen var hos
lärarutbildarna när det gäller IT, att med
bara lärarutbildare till hjälp blev det inte
mycket av Itis Det kunde lätt ha låst sig
och inte blivit något bra av det, ingen
chans till samverkan.
Själv var
jag ganska förvirrad och tyckte
det verkade skönt att ha en handledare
från högskolan att hålla i hand under
seminarierna. Att leda diskussioner
verkade svårt. Jag kunde inte riktigt se mig
själv axla Siewert Öholms mantel.
Samtidigt kändes situationen konstlad
när lärarutbildaren skulle dimpa ner
vid seminarierna och ansluta sig till
diskussioner som i många fall påbörjats
under arbetslagsträffar. Arbetslagen var
inte förtjusta i att det kom folk från
högskolan. Kan det ha varit tanken på
de gamla skolinspektörerna som spökade
igen? Vad ska hon här och göra? frågade
de mig. De tyckte inte om ifall hon hade
synpunkter på deras arbete heller.
från
kaos till kreativitet
Oron i initialskedet visade sig vara överdriven, det mesta gick riktigt
hyfsat. Kaoset som kännetecknade den första tiden utlöste kreativitet
och lärarutbildaren och jag hade många givande diskussioner. Sammantaget
tyckte vi att det fungerade bra, men vi ville gärna att det skulle göras
ännu bättre.
Det fanns i början
många regler kring
lärarutbildarens medverkan. Han eller
hon fi ck inte föreläsa det ingick inte
i arbetsbeskrivningen. Skulle bara medverka
och höja nivån som sagt. Eftersom
just min lärarutbildare är mycket kunnig
när det gäller arbetslagsutveckling kändes
det märkligt om inte hon skulle få bidra
just med det?
Vi bestämde
oss alltså för att försöka
pröva oss fram till en egen modell. Det skall
sägas att den inte är statisk
den förändras efter vilka behoven är i
arbetslagen. Den är heller inte särskilt
anarkistisk den utgör vår tolkning avvårt
uppdrag.
handledare
till handledaren
Grunden är att vi tar fasta på att lärarutbildaren, som vi numera
kallar metahandledaren, fungerar som ett stöd för mig som handledare.
Handledning på handledningen är en självklar sak i andra sammanhang
och borde också vara det här.
- Att handleda
lärarlag är inte enkelt, men det är en mycket god hjälp
att ha en utomstående att sortera sina tanketrådar med, att stödja
sig på när det gäller bedömning av rapporter och arbetslagens
insatser. Hon eller han är också ett stöd när man får
dåligt fungerande lag, kanske hopplockade från olika arbetslag eller
av andra skäl tvingade. Det kan ju verka lite dumt att inte vilja vara
med inför lönesamtalen, eller hur? Det händer också att
arbetslagen har svårt att samarbeta eller är direkt osams.
Metahandledaren
är i de här fallen
ett mycket välkommet bollplank. Men
självklart fi nns det många tillfällen när
metahandledaren också arbetar med
arbetslagen.
nyckelbegrepp
När mina behov får styra kan det se ut så här: en planeringsträff
inleder vårt arbete och vi inventerar vilka behov arbetslagen har. Har
arbetslagen bra kläm på vad målstyrning är kan vi lägga
mer krut på rapportskrivning, har de samarbetssvårigheter kanske
vi bör lägga mycket tid på arbetslagsutveckling.
Det finns vissa
nyckelbegrepp som
avgör om Itis-arbetet ska kännas lyckat
efteråt eller inte och som måste komma
in tidigt för att verkligen synas i lagens
planering. Ett är målstyrning. Egentligen
borde vi i skolan kunna detta eftersom
vi varje år skriver eller reviderar kurs-
och skolplaner, men sorgligt nog är inte
att skriva mål samma sak som att arbeta
målmedvetet med målstyrning, det vill
säga formulera utvärderingsbara mål
istället för fromma förhoppningar. Alltså
är det ett ämne vid ett seminarietillfälle
som min metahandledare medverkar
vid. Flera deltagare har uttryckt att de
äntligen förstått vilket kraftfullt redskap
målstyrning är och vilken hjälp de haft i
Itis-arbetet av det. De kanske från början
haft för vida eller otydliga mål vilket lett
till alltför omfattande arbeten.
Problembaserat
lärande är också ett
sådant förstås. Där kan metahandledaren
också vara till god hjälp.
stöd för
rapportskrivande
Rapportskrivningen kändes från början som något påhittat,
och lärarlagen protesterade vilt. Många tänkte att det var påhittat
av lärarhögskolan för att de ville hävda sitt revir. Men
protesterna tystnade allt eftersom, förmodligen för att det trots
allt kändes bra att sortera upp tankar och idéer och se en röd
tråd genom arbetsgången.
Att få en
chans att analysera arbetet
tillsammans i sitt arbetslag och konstatera
vad som fungerat bra, vad som fungerat
sämre och varför det i såfall gjorde det.
Gunilla Celén är Itis-handledare och
kommunal kontaktperson för Itis i
Sävsjö. Den vaga känslan av misslyckande avtog
när arbetslagen tydligt kunde se varför
vissa saker inte fungerade, särskilt om
problemen var av teknisk karaktär, då
var det skönt att se svart på vitt att
resultatet ändå var hyfsat. Jag tycker att
metahandledarens roll i detta är viktigast
i uppbyggnadskedet, innan de börjat
skriva, mer än vid analysen efteråt.
Min metahandledare
går igenom hur
man skriver en rapport i ett tidigt skede
för att arbetslagen inte ska missa den
viktiga loggboksskrivningen. Vid en
träff har lagen sedan med sig målformuleringar,
planeringar och så småningom
råtexter till sina rapporter och får en chans
att få respons av de andra arbetslagen
och metahandledaren. De tio timmarna
vikta för samverkan är i verkligheten inte
särskilt mycket och det kan vara svårt att
få dem att räcka även till slutseminariet.
Med så viktiga timmar är det viktigt att
hushålla klokt.
nya impulser
till högskolan
I vilken grad det här arbetssättet leder till samverkan, det vill
säga ger något tillbaka till högskolan får väl andra
bedöma. Förhoppningen är att det arbetslagen visar i form av
nytt IT-tänkande ger nya impulser tillbaka till högskolan.
Jag är alltså
nöjd med samverkan med
högskolan och har inte alls någon känsla
av att metahandledaren fi nns för att hjälpa
mig med sådant jag inte klarar själv
det ligger på ett helt annat plan. Stödet
för mig i form av bollplank, handledning
på handledningen är det viktigaste. Med
god samverkan är det betydligt lättare
att få till det där med vetenskaplig
dimension i seminariearbetet som det
står i studiehandledningen.
Gunilla Celén,
Ljungaskolan,Sävsjö
E-Post:gunilla.celén@swipnet.se
Datorn i Utbildningen nr 5 2001. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får
användas för enskilt bruk. I övrigt får de
enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill
du ha hela numret på papper, sänd en
beställning via detta system!