Untitled Document

Av:Gunilla Celén
E-Post:
gunilla.celén@swipnet.se


Dagbok från en ITiS-handledare

Jag utbildade mig till ITiS-handledare hösten 1999. I början kändes det ganska kaosartat för mig och många av mina kollegor. Hur skulle vi jobba? Vilka förväntningar hade arbetslagen? Hur samarbeta med lärarutbildaren?

Det sades att lärarutbildaren skulle vara med och ”höja den pedagogiska nivån” vid seminarierna. Många uppfattade det som kränkande, att det antydde att den pedagogiska nivån skulle bli alldeles för låg utan lärarhögskolornas hjälp. Andra väste om hur låg kompetensen var hos lärarutbildarna när det gäller IT, att med bara lärarutbildare till hjälp blev det inte mycket av Itis Det kunde lätt ha låst sig och inte blivit något bra av det, ingen chans till samverkan.

Själv var jag ganska förvirrad och tyckte det verkade skönt att ha en handledare från högskolan att hålla i hand under seminarierna. Att leda diskussioner verkade svårt. Jag kunde inte riktigt se mig själv axla Siewert Öholms mantel. Samtidigt kändes situationen konstlad när lärarutbildaren skulle dimpa ner vid seminarierna och ansluta sig till diskussioner som i många fall påbörjats under arbetslagsträffar. Arbetslagen var inte förtjusta i att det kom ”folk från högskolan”. Kan det ha varit tanken på de gamla skolinspektörerna som spökade igen? Vad ska hon här och göra? frågade de mig. De tyckte inte om ifall hon hade synpunkter på deras arbete heller.

från kaos till kreativitet
Oron i initialskedet visade sig vara överdriven, det mesta gick riktigt hyfsat. Kaoset som kännetecknade den första tiden utlöste kreativitet och lärarutbildaren och jag hade många givande diskussioner. Sammantaget tyckte vi att det fungerade bra, men vi ville gärna att det skulle göras ännu bättre.

Det fanns i början många regler kring lärarutbildarens medverkan. Han eller hon fi ck inte föreläsa – det ingick inte i arbetsbeskrivningen. Skulle bara medverka och höja nivån som sagt. Eftersom just min lärarutbildare är mycket kunnig när det gäller arbetslagsutveckling kändes det märkligt om inte hon skulle få bidra just med det?

Vi bestämde oss alltså för att försöka pröva oss fram till en egen modell. Det skall sägas att den inte är statisk – den förändras efter vilka behoven är i arbetslagen. Den är heller inte särskilt anarkistisk – den utgör vår tolkning avvårt uppdrag.

handledare till handledaren
Grunden är att vi tar fasta på att lärarutbildaren, som vi numera kallar metahandledaren, fungerar som ett stöd för mig som handledare. Handledning på handledningen är en självklar sak i andra sammanhang och borde också vara det här.

- Att handleda lärarlag är inte enkelt, men det är en mycket god hjälp att ha en utomstående att sortera sina tanketrådar med, att stödja sig på när det gäller bedömning av rapporter och arbetslagens insatser. Hon eller han är också ett stöd när man får dåligt fungerande lag, kanske hopplockade från olika arbetslag eller av andra skäl tvingade. Det kan ju verka lite dumt att inte vilja vara med inför lönesamtalen, eller hur? Det händer också att arbetslagen har svårt att samarbeta eller är direkt osams.

Metahandledaren är i de här fallen ett mycket välkommet bollplank. Men självklart fi nns det många tillfällen när metahandledaren också arbetar med arbetslagen.

nyckelbegrepp
När mina behov får styra kan det se ut så här: en planeringsträff inleder vårt arbete och vi inventerar vilka behov arbetslagen har. Har arbetslagen bra kläm på vad målstyrning är kan vi lägga mer krut på rapportskrivning, har de samarbetssvårigheter kanske vi bör lägga mycket tid på arbetslagsutveckling.

Det finns vissa nyckelbegrepp som avgör om Itis-arbetet ska kännas lyckat efteråt eller inte och som måste komma in tidigt för att verkligen synas i lagens planering. Ett är målstyrning. Egentligen borde vi i skolan kunna detta eftersom vi varje år skriver eller reviderar kurs- och skolplaner, men sorgligt nog är inte att skriva mål samma sak som att arbeta målmedvetet med målstyrning, det vill säga formulera utvärderingsbara mål istället för fromma förhoppningar. Alltså är det ett ämne vid ett seminarietillfälle som min metahandledare medverkar vid. Flera deltagare har uttryckt att de äntligen förstått vilket kraftfullt redskap målstyrning är och vilken hjälp de haft i Itis-arbetet av det. De kanske från början haft för vida eller otydliga mål vilket lett till alltför omfattande arbeten.

Problembaserat lärande är också ett sådant förstås. Där kan metahandledaren också vara till god hjälp.

stöd för rapportskrivande
Rapportskrivningen kändes från början som något påhittat, och lärarlagen protesterade vilt. Många tänkte att det var påhittat av lärarhögskolan för att de ville hävda sitt revir. Men protesterna tystnade allt eftersom, förmodligen för att det trots allt kändes bra att sortera upp tankar och idéer och se en röd tråd genom arbetsgången.

Att få en chans att analysera arbetet tillsammans i sitt arbetslag och konstatera vad som fungerat bra, vad som fungerat sämre och varför det i såfall gjorde det. Gunilla Celén är Itis-handledare och kommunal kontaktperson för Itis i Sävsjö. Den vaga känslan av misslyckande avtog när arbetslagen tydligt kunde se varför vissa saker inte fungerade, särskilt om problemen var av teknisk karaktär, då var det skönt att se svart på vitt att resultatet ändå var hyfsat. Jag tycker att metahandledarens roll i detta är viktigast i uppbyggnadskedet, innan de börjat skriva, mer än vid analysen efteråt.

Min metahandledare går igenom hur man skriver en rapport i ett tidigt skede för att arbetslagen inte ska missa den viktiga loggboksskrivningen. Vid en träff har lagen sedan med sig målformuleringar, planeringar och så småningom råtexter till sina rapporter och får en chans att få respons av de andra arbetslagen och metahandledaren. De tio timmarna vikta för samverkan är i verkligheten inte särskilt mycket och det kan vara svårt att få dem att räcka även till slutseminariet. Med så viktiga timmar är det viktigt att hushålla klokt.

nya impulser till högskolan
I vilken grad det här arbetssättet leder till samverkan, det vill säga ger något tillbaka till högskolan får väl andra bedöma. Förhoppningen är att det arbetslagen visar i form av nytt IT-tänkande ger nya impulser tillbaka till högskolan.

Jag är alltså nöjd med samverkan med högskolan och har inte alls någon känsla av att metahandledaren fi nns för att hjälpa mig med sådant jag inte klarar själv – det ligger på ett helt annat plan. Stödet för mig i form av bollplank, handledning på handledningen är det viktigaste. Med god samverkan är det betydligt lättare att få till det där med ”vetenskaplig dimension i seminariearbetet” som det står i studiehandledningen.

 

Gunilla Celén,
Ljungaskolan,Sävsjö
E-Post:gunilla.celén@swipnet.se


Datorn i Utbildningen nr 5 2001. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!

[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 5 - 01]

Datorn i Utbildningen, Frejgatan 32, 113 26 Stockholm
Uppdaterad: 011005