För en tid sen lyssnade jag till en
föreläsning om jämställdhet av Göran
Linberg, länspolismästare i Stockholm.
Han beskrev genom siffror och statistik
hur kvinnor och flickor kommer tvåa
genom i stort sett hela livet. Till publiken
riktade Lindberg frågan om vi
verkligen ska låta det fortsätta så?
Hans föreläsning kring mäns och
kvinnors olika status och värde
berörde mig starkt och manade till
eftertanke. Hur kommer det sig att
vi accepterar att män tjänar bättre än
kvinnor som utför samma arbete eller
att merparten av alla chefer är män?
Hur kan vi sätta stopp för könsförtryckets
fulaste sida som tar sig uttryck
i mäns våld mot kvinnor?
Hur gör man då för att förändra?
Ja, ojämlikhet mellan könen är givetvis
som alla förgivettaganden svåra
att upptäcka. Det uppenbara, det som
vi vant oss vid under lång tid är svårt
att få syn på utan kunskap och vilja.
Svårigheten kan liknas vid tranbärsplockning
på en myr om hösten. Vid
första anblicken verkar det inte finnas
ett enda bär, men när man väl har
hittat det första vet man hur och var
man ska fästa blicken för att få syn på
nästa.
För att upptäcka orättvisor som
beror på kön gäller samma principer.
För det första måste vi alla skärpa
blicken, acceptera och förstå att
orättvisorna (tranbären) existerar. Vi
måste ta till oss det faktum att halva
Sveriges befolkning, nämligen kvinnorna,
diskrimineras och förfördelas
till följd av sitt kön. Den andra är att
detta är en sanning i stort sett alla
sammanhang och att det inte är en
generationsfråga. Enligt Göran Lindberg
är unga män en grupp som har
särskilt svårt för att betrakta kvinnor
som sin jämlike. För det tredje bör
man också veta att jämställdhet är något
som alla vinner på. Medarbetare
på jämställda arbetsplatser presterar
bättre resultat. Med andra ord ska vi
betrakta oss som viktiga samhällsförbättrare
när vi får syn på och höjer
vår röst mot icke jämställda yttringar
i vår närhet. Där har vi alla män och
kvinnor lika stort ansvar.
Jag anser att den största faran för
ett jämställt samhälle är likgiltighet.
Det visar sig också att även kvinnor i
höga positioner gör ytterst lite för att
lyfta fram frågan om jämställdhet. Nu
är det dags att vi svenskar inser att vi
är dåliga på jämställdhet. Sverige har
tillexempel världens mest könssegregerade
arbetsmarknad. Tittar man
närmare på skolan ur ett genusperspektiv
så är den inget undantag även
här sker dagligen diskriminering till
följd av kön.
Detta är särskilt allvarligt eftersom skolan
har en utomordentligt viktig uppgift att
underbygga och fostra de unga till jämställda
och demokratiska medborgare.
Uppgiften blir inte lättare av att läraryrket är
ett kvinnodominerat yrkesområde.
Hur kommer det sig att vi accepterar
att förskolan i princip är en enkönad
arbetsplats?
Frågan är vad vilka ’tranbär’ kan få syn på om vi närmare granskar
skolans arbete med IT och media i lärandet ur ett genusperspektiv? En
tanke som jag själv bär på är om det kan vara så att en önskad utveckling
av media och IT i skolan försvåras tillföljd av vår könssegregerade arbetsmarknad?
Teknik och därmed IT är en manlig domän. Hur har detta förhållande påverkat de kvinnliga
lärarnas syn på den egna förmåga att använda media och IT som verktyg i
undervisningen?
För att belysa frågan har jag reflekterat över några händelser från mitt eget lärarliv. I mitten
på 1980-talet väckte jag under en konferens ett förslag om inköp av videokamera till
skolan. Förutom att videokamerans berättigande som undervisningsverktyg
väckte motstånd, så ifrågasattes även min förmåga att inhandla en videokamera.
Kollegiets manliga och kvinnliga lärare beslutade att en avde manliga lärarna skulle göra mig
sällskap till affären för att vi tillsammans
skulle hitta en lämplig modell.
När vi tillsammans besökte affären
blev jag varse att jag inte var att räkna
med. Det var som att jag upphört
att existera. Trots att det var jag som
frågade riktade den manlige säljaren
svaren till min kollega. Under årens
lopp har jag själv ansvarat för utbildning
av lärares användning av media
och IT i skolan. När vi arbetat med
praktiska övningar har de fåtaliga
männen i gruppen ofta blivit utsedda
att sköta knapptryckandet. Varför var
det så och varför regerade vi inte på
att vi gjorde så? När man vid skolorna
skulle utse datoransvariga lärare i
starten av införandet av datorn ansåg
man det lämpligt att ansvaret lades på
någon manlig matte- eller NO-lärare.
IT var ju trots allt en fråga om teknik
och skulle kosta dyra pengar!
En kvinnlig lärare berättade för
många år sedan för mig att hon sökt
upp skolans rektor och framfört att
hon var mycket intresserad av att ta
över datoransvaret. Trots denna intresseanmälan
utsågs istället en manlig
lärare som datoransvarig. Ytterligare
andra lärare vittnar om liknade
förbiseenden som inte kan förklaras
på annat sätt än utifrån en syn på
kvinnors tekniska begåvning som
underlägsen. Exempellistan kan göras
hur lång som helst. Det här skedde ju
för ganska många år sedan och kanske
tänker du att det inte är lika illa nu.
Jag vill också tro att det har förändrats
en hel del framförallt genom
att många lärare har upptäckt den
pedagogiska nyttan med datorn. I dag
tycker jag mig se ojämlika maktförhållanden
i lärarens kamp för att hävda
de pedagogiska behoven gentemot
kommunernas IT-avdelningar. Här
begås oförrätter gentemot lärarkåren
som troligtvis kan förklaras utifrån ett genusperspektiv.
Dessa oförrätter drabbar skolan som institution och eleverna. Landets
IT-tekniker är en mansdominerad kår. I de flesta kommunen
har eller pågår en centralisering av drift och distribution
av programvaror. I många fall är det teknikerna som styr vilka
verktyg som skolan får förfoga över. I min värld är det en självklarhet att det
är de pedagogiska behoven som ska styra. Skolan är huvudverksamhet och
IT-avdelningen står för service för att huvudverksamheterna ska kunna gör
sitt arbete. I många olika sammanhang har jag varit vittne till hur höga
tjänstemän inom skolan ’gullbett’ IT-chefen att ordna de program som
lärarna frågat efter. När man framfört skolornas önskemål har teknikerns
motfråga oftast bestått i: Men behöver ni verkligen det där? Jag har också
sett hur skolan som oftast fått backa och finna sig i att det man fick blev
något annat än man beställt, trots att det inte hängde på priset. Jag anser att
beteenden av detta slag är ett uttryck av manlig överordning och totalt oacceptabelt.
Tala om tranbär!
Det är viktigt att komma ihåg att inflytande över IT och media är en maktfråga. En makt som landets
manligt dominerade IT-avdelningar verkar hålla hårt om. Om du tvekar inför
mitt resonemang, pröva i tanken ett perspektivbyte för att öva upp ditt genusöga. Lek
med det omvända och tänk dig att manliga lärare framför sina teknikönskemål till kvinnliga ITtekniker.
Handen på hjärtat hur troligt tror du att det är att svaret blir ifrågasättande och avvisande?
Det finns med andra ord all anledning att vara vaken för och påminna
sig om det djupt ojämlika maktförhållande
som råder mellan män och
kvinnor även när det gäller IT och
media i skolan. Kvinnors underordning
i vilket sammanhang det än gäller
är orättfärdig och det borde ligga i
allas intressen att arbeta medvetet och
strategisk för en förändring. En jämlik
värld är en bättre värld och det är något
att sträva efter. Go´middag!