Vi tar mycket för givet. Ta lampan vid ditt skrivbord till exempel. Den elektriska lampan i hemmet
var en avgörande faktor för moderniseringen i början av 1900-talet, den förlängde dagen och var
för många en förutsättning för läsning och utbildning i hemmet. Och den följdes av en rad innovationer
i hemmet som radion, dammsugaren, kylskåpet, vilka var och en förvandlade vardagen.
Radion förde världen in i hemmet, de andra frigjorde kvinnornas kraft – och kombinationen bidrog
på 30-talet till att medelklassens hemmafruar – ”arbetskraftsreserven” – klev in i arbetsliv och
samhälle.
När vi säger den elektriska lampan, menar vi förstås ett helt system, eldistributionssystemet.
Något vi tar för givet och knappt har en aning om hur det är uppbyggt. Ett likformigt elnät med
konstant spänning i säkra kablar ända ut till hemmet. Det var en gigantisk förvandling av infrastrukturen
– kanske jämförbar med vattendistribution via rör och ledningar som varit centrala för
de antika civilisationerna och deras statsmakter, i Kina liksom i Mesopotamien. Lampan i änden av
sladden är bara den yttersta och synliga delen i en gigantisk komplex infrastruktur.
I dag står vi mitt i framväxten av ett nytt tekniksystem, med trådlöst anknutna små bärbara
prylar som gör att vi kan hitta varandra, kolla var vi är och vart vi ska, när bussen går – och betala
biljetten, läsa nyheterna och sköta jobbet – allt per distans. Men det är inte enkelt.
I dag brottas vi fortfarande med digitaliseringens möjligheter. Hinder och brister är tydliga.
Inte minst för skolan är det uppenbara brister. Om lärarna och eleverna i bästa fall har tillgång
till prylar, så har de svårt att koppla in dem på nätet, svårt få tillgång till verktyg och lärresurser,
svårt finna nödvändiga lärresurser och har krångel med rättigheter och betalning. I skolan
har det inte ens varit självklart att ha tillgång till dator. Nu står vi på tröskeln, efter två till tre
decennier då tekniken faktiskt inte alls varit mogen att möta den utmaning som utbildning och
lärande i samhället innebär.
I dag öppnas digitaliseringens möjligheter. Då behöver vi synvändor och vi behöver
pionjärer. Sådana som går före och visar vägen. Eller snarare, som skapar nya vägar. Lärare
som tillsammans med sina elever öppnar dörrar och fönster, som Marie Andersson, lärare
på Gotland och finalist till Guldäpplet 2011 uttrycker det. Guldäpplet är ett pris som lyfter
fram vägröjarna. Prövar ut nya både roliga och effektiva metoder för läs- och skrivstart, som
vinnarna 2008 och 2009, Mona Wiklander i Sandviken och Erica Lövgren i Piteå. Eller för att
elever ska erövra ett eget språk, så som en av årets finalister, Åsa Lundholm i Sigtuna. Eller för att
eleverna ska kliva in i matematikens värld, så som finalisten Helena Kvarnsell i Nacka. Eller för
att överbrygga svårigheter för alla elever att nå kunskapens äpplen, så som Gunilla Almgren Bäck
som gjort en gigantisk insats i Mölndal och Göteborgsregionen, årets vinnare av Guldäpplejuryns
särskilda pris.
”Elever ska och lärare bör ha tillgång till moderna lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning.
Varje elev ska efter genomgången grundskola kunna använda modern teknik som ett verktyg
för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande.”
Så säger regeringen i oktober 2011
i sitt beslut IT i människans tjänst – en digital agenda för Sverige .
Nu vill vi se beslutsamma steg för att förverkliga detta, i hela landet liksom i varje kommun.
Och det är ett helt system som ska utvecklas. Det räcker inte med prylarna.
