Av:Peter Becker
E-post: peter.becker@diu.se

IT i skolan – utan vision?

Hur fungerar det här med IT egentligen i klassrummet, när fungerar det – och när fungerar det inte?
Peter Becker ifrågasätter metoderna för utvärdering av IT-satsningarna i svenska skolan.

Nyligen publicerade Skolverket ”IT i skolan mellan vision och praktik – en forskningsöversikt”, med Ulla Riis som redaktör, Skolverkets monografiserie 00:560. Ulla Riis och hennes medarbetare har under en lång följd av år haft ansvaret för utvärderingar av introduktionen av informations- och kommunikationsteknik i svensk skola.

Det började med utvärderingen av DOS-satsningen, Datorn Och Skolan, skolöverstyrelsen/skolverket, 1988-1991, och har senare följts av studier kring både KK-stiftelsens och skolverkets satsningar och nu senast av utbildningsdepartementets Itis-projekt. Från sin forskarbas vid Linköpings universitet, senare Uppsala universitet, har Ulla Riis genomfört detta arbete tillsammans med ett halvdussin forskare.

Man har samlat ett omfattande material under dessa år. Det är värdefullt för att skapa en förståelse av vad som gjorts. Nödvändigt för en bedömning av framsteg, hinder och möjligheter. Framförallt nödvändigt för att kunna gå vidare i det läget då många skolor efter femton års IT-satsningar har byggt upp ett kunnande. Många lärare har skaffat sig en hyfsad erfarenhetsgrund och nu söker ett tydligare perspektiv för att vidareutveckla sitt arbete.

räcker bilden?
Men räcker den bild som Riis och kollegor målar upp? Så mycket utvärderingsarbete under tio års tid borde ge oss en möjlighet till inträngande förståelse av IT:s integrering i den svenska skolan.

Det är här frågan uppstår. Efter att ha gått igenom hela serien av rapporter, inklusive den senaste, kvarstår ett intryck av tomhet, av ytlighet. Det tecknas inte någon tydlig bild, det ges inte någon djupare förståelse. Hur är det egentligen ute i skolorna? Hur fungerar det här med IT egentligen i klassrummet, när fungerar det – och när fungerar det inte? Varför –varför inte?

När jag väl formulerar denna tvekan växer den. Förtydligas till en fråga om val av perspektiv och metod i mycket av den officiella utvärdering som gjorts av IT-satsningar i Sverige. Det perspektiv som framtonar i dessa utvärderingar är flygfotots perspektiv.

provköra vägarna
Det är förstås inget fel på flygfoton i sig. Felet är om man tror sig kunna utvärdera vägnätets transportduglighet utan att landa. Det räcker heller inte att landa och titta. Man måste ut och provköra vägarna. Mängden av vägar kan förstås vara avskräckande.

En metod är då att komplettera flygfotots övergripande bild med vissa utvalda landningsplaster där vägar provkörs. Och provkörs under olika trafik-, ljus- och väderförhållanden. Tillsammans kan dessa metoder ge både en övergripande bild och en detaljerad förståelse av hur vägnätet duger för transporter.

Kan ge svar på den centrala frågan:
duger landets vägar att köra på? Var behövs förstärkningar och i vilka avseenden? Var behövs om- eller nybyggnader? Vad bör skrotas?

var finns vardagen?
Jag menar att de svenska utvärderingarna har nöjt sig med flygfoton för att forma bilden av IT i skola. Betraktningsperspektivet i de nationella utvärderingarna av IT-satsningarna under de senaste tio åren är övergripande nationellt och har aldrig riktigt trängt ned på den dagliga verklighetens plan.

Man har studerat hela landet, exempelvis alla ansökningar från kommuner till KK-stiftelsen. Av nödvändighet har man sedan inte kunnat besöka alla dessa skolor, än mindre följa alla dessa kontinuerligt över lång tid. Man har då valt att besöka ett antal, men att besöka dem några enstaka gånger med något eller några års intervall.

Vad jag efterlyser är en komplettering av den nödvändiga övergripande bilden med betydligt mer närgångna, i tiden utsträckta, lokala analyser där man på nära håll följer konkreta undervisningsprocesser.

tänkandets processer
Med lokala analyser menar jag då främst tre nivåer: skolenhetens, klassrummets och individens. Den banbrytande forskning som gjorts kring barns och ungdomars förståelse under förra seklet, med Piaget som portalfigur, har haft individen i fokus. Genom samtal och observationer penetrerade han tänkandets processer.

Detta individperspektiv är nödvändigt, eftersom det är hos individen kunskapen och förståelsen ska växa fram. Väsentliga studier kring tänkandet hos elever har gjorts av forskare i Göteborg, speciellt inom naturvetenskap och på sistone även kring IT. (Se DiU nr 5/2000, artikel kring Jonas Linderoths forskning). Men individperspektivet är inte tillräckligt.

den sociala scenen
Klassrummet är fortfarande den centrala arbetsenheten i skolan. Det är den sociala scen på vilken mycket av lärprocesserna utspelas. Enligt Vygotsky och dagens forskning med sociokulturell inriktning är kommunikationen, dialogen, nödvändig för lärandet. Platsen för denna dialog, när den sker i skolan, är i stor utsträckning klassrummet tillsammans med mindre rum för grupparbeten etcetera.

Slutligen är skolenheten betydelsefull för att den är det sociala forumet för diskussionen och formandet av skolans arbete, för lärares planering och genomförande av undervisning, liksom för lärares personliga utveckling.

Dessa tre nivåer – individ, klassrum, skola – vill jag hävda är nödvändiga för att tränga in i skolans lärprocesser. Naturligtvis finns flera andra nivåer av intresse, beroende på vilka grupper vi främst vill studera. Den kommunala om vi vill förstå förutsättningar för fortbildnings och IT-investeringsbeslut. Aktörer, organisationer på det nationella planet, när det gäller policyutvecklingen, övergripande tankemönster och debattklimat. Men är det lärprocesserna vi vill förstå håller jag fast vid de tre nämnda nivåerna.

tidsfaktorn
Därtill krävs studier med ett långt tidsperspektiv. Vi behöver följa processer närgånget under längre tid, över en period på åtskilliga år för att se mönster och utveckling. Och det betyder en nästan kontinuerlig närvaro, åtminstone periodvis, för att tränga in i processerna. En närvaro av utomstående observatörer eller av lärare som själva summerar sina erfarenheter, såsom ”reflekterande praktiker” (jfr D. Schön, The reflective Practitioner, 1991). Det finns ett stort värde i båda dessa ansatser.

Utomstående vetenskapliga observatörer genom just deras oberoende och den striktare observation och det jämförande perspektiv som en vetenskaplig verksamhet kräver. Reflekterande lärare, genom den starka förankringen i processen och den jordnära förståelsen. Studier som kombinerar detta vore speciellt värdefulla.

Med Itis skapas faktiskt just denna möjlighet, speciellt om de studier som nu görs inom studiegrupperna, kunde ledas vidare i ett djupare forskande. Här ligger en oerhört spännande potential för en verklig brygga mellan forskning och praktik, liksom för fullföljandet av den ambitiösa svenska IT-satsningen i skolan. Ett lämpligt nationellt utvecklingsprojekt efter Itis.

fokusera kärnfrågorna
Och närgånget? Jo, vi måste fokusera kärnfrågorna. Vad händer i mötet mellan lärare, elever och de nya medierna och verktygen?

Här någonstans ligger kärnfrågorna i IT-utvecklingen. De behöver undersökas i närgångna studier av de konkreta processer som pågår i de fysiska och de virtuella klassrummen. Vad lär sig eleverna av cd-rom-skivor, vad gör de med Internet, vilka typer av läromedel och material behövs, hur förändras arbetsprocesser, hur förändras frågeställningarna och valet av arbetsområden, hur förändras tankemönster och kunskapsprofiler och hur utvecklas elever med olika lärstilar? Hur sker lärares samspel och hur fungerar fortbildning, när de gamla formerna möter de nya?

Och slutligen, hur förändras föreställningarna om världen och livet, under trycket av de nya erfarenheterna? Vilka blir de nya metaforerna? Tag filmer som Matrix som exempel.

Frågorna är många. De är på en gång stora, övergripande och små, konkreta. Det är sådana frågor vi söker svar på – eller snarare bättre förståelse av – för att kunna gå vidare, även i klassrummet i morgon bitti.

konkreta processer
Utan att komplettera med dessa närgångna perspektiv i vår strävan att förstå och utvärdera svenska skolans IT-satsningar, blir bilden aldrig så konkret att vi kan förstå.

Vad jag vill hävda är då att vad svensk IT-policy i skola idag behöver är mer av närgånga och långsiktiga studier av de konkreta processerna hos individ, i klassrum och i skola, i syfte att på djupet förstå vad som sker. Utan den förståelsen famlar vi i dimma. Forskningens syfte bör vara att något skingra denna dimma.

Bara med örat mot rälsen kan vi i tid höra det annalkande tåget.

Peter Becker, Chefredaktör
E-Post: peter.becker@diu.se