Av: Isak Benyamine,
E-Post: isak.benyamine@tii.se

En växande skara bland dem som arbetar i skolan kopplar samman skapandeprocesser med IT och media. IT har i skolan, precis som i samhället i övrigt, blivit ett verktyg för att producera och designa bilder och produkter med estetiska kvaliteter.

Begreppet estetiska lärprocesser kan användas för att sammanfatta vad detta skapande handlar om. Och för många lärare står dessa processer för en effektiv metod som bidrar till att eleverna blir mer aktiva i ämnen som svenska, matematik och engelska.

Men nyttan med de estetiska lärprocesserna är omtvistad. Många forskare har pekat på att elever inte höjer sina kunskaper vare sig i svenska eller i matte, genom estetiska lärprocesser. Andra forskare har en helt annan uppfattning och hävdar att de estetiska lärprocesserna definitivt har ett värde för kärnämnena, men att dess värden bör hanteras på ett annat sätt än idag. Utifrån de sistnämndas perspektiv sysslar skolan alldeles för mycket med den så kallade modesta, mainstreamestetiken. Skolan borde i stället arbeta med en radikal estetik där motbilder kring olika fenomen blir en kunskapskälla.

Perspektiven är inte på något sätt nya. Men trots att mycket har hänt när det gäller estetiska lärprocesser i skolan de senaste tio åren verkar dessa olika ståndpunkter vara ganska fixerade. Samtidigt är det uppenbart att det estetiska får en allt större betydelse i vår vardag.

Bilden används i dag lika mycket för att förklara komplicerade samband i ekonomiska frågor som för sina estetiska kvaliteter. Anledningen är antagligen att bilden bär egenskaper som inte självklart kan övertas av andra medier. Bilden finns där, inte för att den säger mer än tusen ord, utan för att den säger något annat än tusen ord. När verkligheten framstår som klar och logisk i en text, pekar bilden på olika problem och motsättningar. Mönster som vi trodde var enkla och självklara, bryts upp av bilden. Mönstren blir istället tvetydiga, mångfacetterade, och ibland svårigenkännliga.

Är då de estetiska lärprocesserna marginaliserade i dagens skola? Läser man Skolverkets senaste lägesrapport om kunskapsnivån i den svenska skolan är de faktiskt lätt att tro det motsatta. Rapporten pekar nämligen på att eleverna idag är bra på kritiskt tänkande, på att göra sina röster hörda och på att lösa problem gemensamt.

Just de förmågor och kvaliteter som de estetiska lärprocesserna och även IT-verksamhet har lyft fram verkar alltså ha fått ett rejält genomslag. Samtidigt slår rapporten fast att eleverna är sämre när det gäller samhällsorienterade ämnen, matte, svenska, och kemi. Men om kunskaperna i kärnämnena dalar borde man rimligen fråga sig vad eleverna egentligen kan vara kritiska kring? Kritik kräver ju kunskap på samma sätt som sökande kräver kunskap.

Men vad ska man söka efter, var kritisk mot eller fråga om, om ens baskunskaper alltmer sinar? Jag tror att en av anledningarna till att avståndet mellan elevernas kritiska förmåga och deras baskunskaper har ökat, är att både de som arbetat med estetiska lärprocesserna och med IT i skolan, så ofta betonat att man ska ”lyfta in” verkligheten i skolan. Men är inte skolans uppgift att lyfta in olika bilder av verkligheten in i klassrummen? Och är det inte denna mångfald av bilder som ger en fördjupad kunskap om och förståelse av verkligheten?

Men oavsett vilka bilder vi använder i skolan så är det uppenbart att estetik som kunskap är en del av det så kallade kunskapssamhället. Vare sig det gäller vetenskapliga framsteg, tekniska innovationer eller politiska händelser, spelar estetiska framställningar en allt större roll. Det i sig är en så pass snabb utveckling att inte heller de estetiska specialisterna, konstnärerna, hänger med i svängarna. Så länge vi levde i en ganska teckenfattig miljö och konstnärerna hade monopol på att framställa tecken var det lätt att som Duchamp göra skandal genom att ställa ut en flasktork och en pissoar i en konsthall. Men i dag när vi lever i en värld helt impregnerad av tecken, blir det svårare.

Ta exempelvis Riksteaterns projekt nu i höstas. I samband med att Lars Noréns pjäs Krig turnerade i landet placerades texter i form av trafikskyltar ut i de städer pjäsen spelades. På skyltarna stod det att läsa saker som ”Nu kan vi döda dom allesammans och sen kan dom inte göra något mera”. Men texterna kom inte att peka på det strukturella våldet i samhället, vilket antagligen var konstnärernas avsikt, utan på det dubbelmord som begicks då projektet pågick i Linköping.

Plötsligt blev projektet indraget i ett orsakssamband på ett sätt som man inte avsåg. I stället för politisk debatt blev det indignation. I stället för provokation blev det reaktion.

Medierna talar till oss, och vi talar med och om dem, och utifrån detta bör vi tala till och om dem även i skolan. Och det alldeles oavsett om de estetiska lärprocesserna har ett värde i sig eller inte, eller om de hjälper eller stjälper kärnämnena. Inte ens frågan om dess metoder fungerar eller ej är riktigt intressant. För oavsett detta finns de där och de finns överallt.

Här om dagen blev jag exempelvis uppringd av en av de mer erfarna filmproducenterna i landet som ville diskutera hur man kan föra över lagtext till film och om ny digital teknik kan ge ytterligare dimensioner i ett sådant arbete. Utifrån en kontakt med JämO, som ville ha ut information om sin verksamhet, producerade de ett pilotmaterial i tre delar.

Lagen lästes in av en skådespelare som så att säga gav dignitet åt texten. Denna del kompletterades med sekvenser där en expert tolkade lagen och med fiktiva sekvenser på tillämpningar av lagen. Lagen som rörlig bild ställer en tusenårig historia av teologi, rättsfilosofi och teoretisk filosofi på huvudet. Men det riktigt intressanta med projektet var skådespelerskan Pernilla Augusts arbete med texterna. För att lagen skulle få rätt uttryck och betoning intervjuade hon jurister på JämO. Dessa intervjuer spelade hon in på video för att kunna använda banden som stöd i sitt arbete.

När juristerna sedan såg Augusts inläsningar uppfattade de helt nya infallsvinklar och perspektiv i lagen. Texten hade på något sätt förvandlats och tolkningsmöjligheterna med den. Juristerna bad att få låna videobanden för att se vad de egentligen hade sagt, och inte minst, hur de hade sagt det de sa.

En estetik lärprocess hade tagit sin början, och det i ett sammanhang där man vanligtvis arbetar med tolkning av skriven text. Helt oförutsett, utan att någon egentligen hade efterfrågat det, hade det estetiska klivit in i en logisk och rationell kunskapstradition.

Jag föreställer mig att de estetiska lärprocesserna på samma sätt kan kliva in och bli en del av skolans kunskapssyn.

Sedan den nuvarande läroplanen infördes i den svenska skolan har stora förändringar genomförts, framför allt när det gäller elevers möjlighet att påverka sin egen skolgång. Jag skulle vilja påstå att de metoder som utvecklats inom de estetiska lärprocesserna har bidragit till denna utveckling.

Nu gäller det att inlemma dessa processer och metoder i kärnämnena, och samtidigt inte backa tillbaka till en föråldrad kunskapssyn där logik och estetik hålls isär. Klarar vi det kommer vi ha fler elever som klarar kunskapsmålen, och samtidigt få elever som förstår att de estetiska uttrycken är en del av dessa mål.

Isak Benyamine,
studioföreståndare, Share studio
Interactive institute
E-post: isak.benyamine@tii.se