År 1958 nådde det manliga svenska
fotbollslandslaget sin största framgång
hittills. Man spelade final i det VMslutspel
som Sverige stod som värdland
för. Visserligen blev man utspelade
av Brasilien, men silvret var ändå ett
faktum.
Vid 50-årsminnet av denna idrottshistoriska
händelse visade SVT matchen
igen. Självklart slog jag mig ner i min
tv-soffa för att se dessa gamla hjältar i
denna legendariska match.
Mitt huvudintryck av matchen
var besvikelse. Jag häpnande över hur
långsamma och otekniska dessa omhuldade
legender var. De må ha hetat
Kurt Hamrin, Gunnar Gren, Nils
Liedholm eller Lennart ”Nacka” Skoglund,
men jag konstaterade sorgset
att ingen av dem hade platsat i dagens
landslag. Möjligen hade någon av dem
suttit på avbytarbänken i Mjällby eller
Åtvidaberg.
Förklaringen är enkel. Utvecklingen
går framåt. Konkurrensen har
hårdnat.
Jag tänker liknande tankar när jag
ser reprisbilder från Ingemar Stenmarks
glansdagar. Så vackert han åker
är den första tanken … men vad långsamt
det går … är nästa iakttagelse.
Dagens främste svenska slalomåkare,
Andre Myhrer, är visserligen ingen
som får Sverige att stanna, men han
skulle slå Ingemar med flera sekunder
med sin aggressiva attack på portarna.
Förklaringen är enkel. Utvecklingen
har gått framåt! Varför är då
inte Andre överlägset bäst i världen?
Samma svar: Konkurrensen har hårdnat.
På 1950- och 1960-talet blomstrade
Volvo och man tjänade stora
pengar på sina bilmodeller. I dag är
det betydligt kärvare med lönsamheten
och krisrapporterna från den
svenska bilindustrin avlöser varandra.
Beror det på att dagens modeller
är sämre än PV:n och Amazonen?
Knappast! Förklaringen är en annan.
Utvecklingen går framåt. De senaste
modellerna är de i särklass bästa som
någonsin producerats. Varför har man
då ekonomiska problem? Jo, konkurrensen
har hårdnat.
Det är idag en mycket utbredd
uppfattning att den svenska skolan
har blivit sämre. Att den har tappat i
förmåga att lära ut. Detta menar jag är
en tveksam och till och med felaktig
bedömning. Skulle den vara långsammare
än Nisse Lidholm? Göra vidare
svängar än Ingemar Stenmark? Ha
sämre prestanda än en Amazon?
Självklart inte! Detta är inte helt
enkelt att statistiskt bevisa, men om
man till exempel tittar på Skolverkets
sammanställningar av det genomsnittliga
meritvärdet från årskurs
nio, så ökar det stadigt från år till år.
Utvecklingen går helt enkelt framåt,
även i skolans värld. Jodå, man kan
hitta enskilda ämnesområden där
resultaten sjunker, det visar den senaste
PISA-undersökningen med stor
tydlighet, men vi får inte tappa bort
att andra undersökningar visar att
det finns andra mycket framtidsrelevanta
kunskapssfärer där våra unga är
världsledande. Självklart ska vi oroas
över vår position i internationella undersökningar,
men inte glömma attförklaringen
till dessa siffror är ganska
given: Konkurrensen har hårdnat.
Ett annat faktum som är värt att
notera är att eleverna successivt
blir vassare och vassare. Jag tar stöd
från boken ”Den översvämmade hjärnan”
där Torkel Klingberg, professor i
kognitiv neurovetenskap vid Karolinska
Institutet, berättar att vår genom-
snittliga intelligens ständigt ökar.
IQ-tester som baseras på problemlösningsförmåga
och abstrakt tänkande
– det vill säga som är oberoende av
bildningsnivå och språklig förmåga –
visar en ökning som är så markant att
en ”medelmåtta i en svensk skolklass
av idag skulle varit i topp i farfars eller
mormors klass”.
Hoppsan! Blev man något förvånad?
Det är knappast det budskap
man brukar höra från skoldebatten.
Jag tror att en av förklaringarna
till bilden av en skola i fritt förfall
är ganska pinsam. Den handlar om att
dagens makthavare, det vill säga 40-,
50- och 60-talisterna har en överdriven
tilltro till sin egen förträfflighet.
Med ett självförtroende som aldrig
tidigare har skådats, uppfattar man
sig själv som den överlägsna generationen.
Med en hybris som inte ens de
gamla grekerna kunde frammana, ser
man sig själv som evolutionens höjdpunkt.
Med en självbild som är ”elefantisk”,
tror man till och med att man
är vassare än sina egna barn. Där står
man med Liedholms snabbhet, Stenmarks
kurvtagning och Amazonens
prestanda och uppfattar sig själv som
kronan och slutpunkten på evolutionens
mångmiljonåriga utveckling av
den mänskliga förmågan.
Jag finner denna hållning som
tämligen patetiskt och översatt till
den svenska skolan blir min slutsats
entydig och enkel.
Den har verkligen många svåra
uppgifter att ta tag i.
Men den kan göra det i trygg förvissning
om att den i många avseenden
är bättre än den någonsin varit.
