I dessa tider kastar PISA sin skugga över Sverige. Sämre i matematik, sämre i läsförståelse, sämre i naturvetenskap… Det är inte bra. Men vad är slutsatsen och hur ser hela bilden ut?
”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden” är ett citat som brukar tillskrivas Arkimedes, en av antikens främsta matematiker, i samband med formulerandet av hävstångslagen. Mot vilken fast punkt kan skoldebatten ta spjärn?
Jag vill börja med att hävda den beprövade erfarenheten som en fast grund. Alla de lärare som arbetar med skrivoch
lässtart, som gjort det länge och som ser avgörande framsteg i de nya metoder som de kollektivt och steg för steg
utvecklat med inspiration från Arne Trageton, de vet ju något. Otvetydigt. De kan ännu inte i nationell skala statistiskt
bevisa att detta är framgångsmetoder. De studierna är inte gjorda. Framför allt, den omfattningen har arbetet
ännu inte fått.
Därtill finns en annan svaghet. När elever byter stadium, så arbetar man ofta på andra sätt. De landvinningar
man gjort faller i glömska. Goda beprövade förändringar måste förankras, spridas och byggas in i organisationen
– så att de får fäste. Varaktigt och långvarigt. Det förutsätter ledarskap som kan stöda och
vidmakthålla goda insatser, skapa utrymme för delande och kollektiv utveckling. Det kräver långsiktigt
och stabilt utvecklingsarbete. Något som svensk skola inte haft tillräckligt mycket av på senare år.
Härom råder en bred enighet.
En fast punkt är beprövad erfarenhet. Beprövad innebär att den prövats i praktiken, delats, stötts
och blötts, visat sig kunna föras över till andra, växa och leva vidare. Så ser vi idag i arbetet med
det delade publika skrivandet i klassbloggar. Det både motiverar, ökar, verklighetsanknyter
och öppnar upp skrivandet. Gör det relevant och synligt, för elever, för klassen, för andra
klasser, för föräldrar, för omvärld.
Så ser vi det i lärares ”omvända klassrum”, flipped classroom. Där tiden används tvärt
emot vad vi är vana vid: inte till genomgångar, utan till gemensamt och enskilt lärarstött arbete
med tillämpning, populärt inte minst i matematik och fysisk, av många betraktade som
svåra färdighetsämnen.
Så ser vi det i formativa metoder, med snabbare återkoppling till eleverna, inte slutprovets
fällande eller friande, utan återkoppling som steg mot vidare kunskap.
Det händer mycket positivt i skolan idag, med utvecklandet av lärandet. DIU har
denna höst haft en rad artiklar kring detta, en serie reportage om hur lärandet växer och
utvecklas – inte minst stött av många olika digitala hjälpmedel. Formerna är otaliga. Det
gemensamma är fokus på lärandet.
För att detta ska växa vidare krävs ett antal steg. Och de måste ske parallellt. Ledare som
ger uppmuntran och stöd, tid och former för delande lokalt och i större skala, resurser som
underlättar för lärare, både för att förenkla undervisning, administration och ge stöd i bedömning
och kommunikation. Här behövs tilltro och arbetsro. Det är en helhet där flera steg måste
tas parallellt.
En viktig komponent i detta är att forskare följer och synliggör de goda erfarenheter som
görs. Därför är det viktigt med både McKinseys studier (senast 2010) och Ontarios. Eller den
norska Horizon rapport vi presenterar eller OECDs studie Innovative Learning Environments.
De ger oss fasta punkter att ta spjärn emot i utvecklingen av framtidens lärande. Det är
sådana punkter svensk skola behöver, i ett långsiktigt arbete, med tilltro till skolans egen utveckling
i lugn och ro och utan desperata åtgärder.
Så småningom kommer vi att rubba även Pisas cirklar.