Forskning/skolreformer

"Vi kanske skulle passa på att använda skolkrisen till att på ett kreativt och forskningsbaserat sätt skapa system där professionerna tillsammans med forskare får en reell möjlighet att påverka och utveckla sin verksamhet?"

Ett paradigmskifte behövs

I sin bok ”Learning To Improve: How America’s Schools Can Get Better at Getting Better” målar författarna Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu upp en alternativ och forskningsbaserad bild av hur skolor kan utvecklas. Deras utgångspunkt är USA men boken är utan tvekan aktuell också i Sverige.

De berättar om hur man inom skolans värld alltför ofta drabbas av "solutionitis" (lösningsfeber). Någon ser ett problem och griper efter en snabb lösning. Utifrån en enstaka forskningsrapport eller en ideologisk föreställning tror man sig ha en universalmedicin, som man snabbt genomför i hela skolsystemet. Foto: Eva Lundblad

Därefter blir man först förvånad när det man ville ske, inte händer. Man blir sedan frustrerad och lägger skulden på de rektorer eller lärare som inte har implementerat reformerna på rätt sätt. Och ganska snart kommer det en ny våg av reformer skapade på samma sätt. Författarna menar att det inte är konstigt att lärare och rektorer har utvecklat en stor skepsis mot skolreformer.

Som exempel på dåligt genomförda reformer nämner de den av makarna Gates stödda förändringen från stora till små skolor i USA. En satsning som inte alls gav det resultat som man hade målat upp. Ett annat exempel de ger är prestationsbaserade löner och värdeökningsmodeller som används för att bedöma och belöna lärare.

Författarna visar hur bägge dessa initiativ inte tar hänsyn till skolsektorns komplexa natur och inbyggda förutsättningar. De innehöll helt enkelt inte någon förändringslogik som håller för en närmare granskning. Till exempel menar de att satsningen på prestationsbaserad lön för lärare bygger på ett antal felaktiga premisser. En är att man genom att belöna duktiga lärare får dem att jobba mer och bättre, en annan att skolan har råd att göra sig av med 10 procent av de ”dåliga” lärarna per år. Utgångspunkten för reformen är ju att lärare jobbar för lite, men de undersökningar som finns tyder på motsatsen.

Och då berör författarna ändå inte det problem som det innebär att försöka hitta mått på vad en bra lärare är. I USA har man här försökt använda sig av så kallade ”value added models”, värdeökningsmodeller. Man menar sig att genom att mäta elevers ingångsvärde och deras utgångsvärde ska få ett mått på en enskild lärares effektivitet. Men problemet är att detta inte låter sig göras utan en omfattande prov- och testverksamhet som i sig påverkar verksamheten negativt. Det är så svårt att göra detta att det amerikanska statistikerförbundet direkt varnar för att använda värdeökningsmodeller för att belöna/bestraffa lärare.

Hjärtan och hjärnor engagerade
Vad är då Bryks och hans medförfattares lösning? De pratar faktiskt om att vi behöver ett paradigmskifte (i Thomas Kuhns ursprungliga betydelse – att förändra synen på vilka frågor och instrument man använder) i synen på reformer. De menar att reformmakare missar både behovet av att bygga lokal kunskap och förmågor och att de misslyckas med ”utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtana och hjärnorna hos landets lärare och rektorer för den reform man vill genomföra”.

De pekar ut en annan väg, där man tar hänsyn till skolsektorns komplexitet och arbetar småskaligt, undersökande och förbättrande, med respekt för och tillsammans med, de professionella i sektorn. Författarna jämför med lyckade utvecklingsarbeten inom hälso- och sjukvård och pekar på sju viktiga steg för att lyckas med utveckling av skolan:

1. Arbeta målspecifikt och användarcentrerat.
2. Fokusera på variationen i systemet.
3. Synliggör systemet som skapar det utfall som finns.
4. Man kan inte förbättra i stor skala något man inte kan mäta.
5. Använd disciplinerat undersökande för att driva utveckling.
6. Accelerera lärandet genom nätverkande grupper.
7. Lev förbättring.

Deras lista stämmer bra med vad andra forskare som till exempel Helen Timperley, John Hattie, Paul Cobb, Ray Rist, Kara Jackson eller Laura Desimone skriver om – vikten av att professionella engageras kollegialt i ett undersökande arbete och bereds möjligheter att samtala om och arbeta med sin utveckling.

Tar hänsyn till komplexiteten
I korthet går Bryk och hans kollegors modell ut på att man på riktigt tar hänsyn till komplexiteten inom skolan, att man engagerar de professionella och deras inbyggda moral och drivkraft för att utveckla verksamheten. De pekar på betydelsen av att man arbetar med utveckling på ett iterativt sätt och i kombinationer där forskare, chefer och lärare arbetar tillsammans i nätverk för att förbättra system och undervisning. Detta inte genom att slaviskt tillämpa någon annans forskning, eller följa enkla recept, utan genom att kritiskt undersöka och förändra sin verksamhet för att förbättra sina metoder.

Man kan, om de professionella gör detta på ett systematiskt sätt, snabbt bygga en bank av kvalitetskontrollerad beprövad och beforskad erfarenhet, menar de. De är också tydliga med att överliggande nivåer inte bara kan lasta de underliggande för det som sker. Man måste våga titta på systemen.

Vi kanske skulle passa på att använda skolkrisen till att på ett kreativt och forskningsbaserat sätt skapa system där professionerna tillsammans med forskare får en reell möjlighet att påverka och utveckla sin verksamhet? Detta är en metodik som i en prematur utformning redan finns i de statliga och i professionen populära matematik- och läslyftet.

Jag menar att Bryk med fleras resonemang i allra högsta grad också gäller den digitala utvecklingen av skolan. Unos Uno och nu senast PISA visar med all tydlighet att vi i stort har misslyckats med digitaliseringen av skolan. Vi har öst över de stackars lärarna teknik och storskaliga lösningar. Nu är det dags att börja bygga nerifrån tillsammans med lärarna. Programmerarna och utvecklarna, forskarna och lärarna och skolledarna måste få tid och resurser att arbeta fram de digitala lösningar som faktiskt ger ett mervärde i skolan.

OECD föreslår ett institut som hanterar lärarprofessionen och frågor kring deras utbildning och fortbildning. Kanske skulle ett sådant institut, som får ta över Skolforskningsinstitutets, Skolverkets och Skolinspektionens roller visavi lärarna, kunna var en inspiratör och en möjliggörare för uppbyggnad av en sådan förändring i Sverige? En förändring där alla lärare och rektorer engageras i nätverk för att systematiskt, med forskarstöd kunna förändra och förbättra undervisningen och i det också den digitala utvecklingen.

Stöd i forskningen
Jag menar att det finns forskningsstöd för att:
• It i skolan ska bygga på lokal kompetens hos lärarna och fungerande undervisningsmodeller, inte på gigantiska webbplattformar och övertro på teknik.
• Utveckla it i skolan från ett klassrums- och ämnesdidaktiskt perspektiv.
• Lärare måste engageras i framtagandet av digitala redskap som underlättar mötet med eleven – inte hindrar det.
• Säkerställ att alla elever har tillgång till skolbibliotek och gör dessa till digitala nav.
• Marknaden kan inte göra detta. Det är dyrt och inte lönsamt. Både stat och huvudmän måste inse att it i skolan inte är ett sätt att spara pengar utan en investering i vår framtid.

PER KORNHALL
E-post: me@perkornhall.se

Per Kornhall är författare och skolutvecklare och en av de medverkande på DIUs BETT-resa 2016. Han är aktuell med böckerna ”Alla i mål – Skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok” på Natur & Kultur

Källor

American Statistical Association (2014) ASA Statement on Using Value-Added Models for Educational Assessment. Bryk, Anthony S. M. fl. (2015) Learning to improve. How America’s Schools Can Get Better at Getting Better. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press.

Nihlfors & Johansson (2013). Rektor – en stark länk i styrningen av skolan. Stockholm: SNS förlag.

Skolverket. (2014). TALIS 2013 – En studie av undervisnings och lärmiljöer i årskurs 7–9. Rapport 408.