Untitled Document

Av: Stig Roland Rask
E-Post: stigroland.rask@bredband.net

 

Krönikan:
Sjöar, öar och kemiska formler – vilka kompetenser behöver vi?

En gång för mycket länge sedan tog jag som ung lärare emot en sjundeklass i början av höstterminen. Planenligt startade jag med att, inom ramen för ämnet Geografi, lära ut gradnätet. Att just gradnätet låg som första tema på högstadiet var en prövning för alla nyutbildade geografilärare.

Jag hade just börjat gå vilse bland mina egna förklaringar kring longituder och latituder när jag fick den ena indikationen efter den andra på att klassens uppfattning om världen var mycket begränsad. Det kändes allt mer som en överkurs att prata gradnät. Mycket tydde på att de behövde lite mer grundläggande innehåll först.

För att testa om mina misstankar var korrekta så delade jag därför ut en blindkarta på Sverige där våra viktigaste städer, sjöar, öar, berg, vikar, sund, halländska floder och norrländska älvar var markerade med siffrorna 1 till 40. Elevernas uppdrag var att tala om vilket geografiskt namn som doldes bakom dessa siffror.

När jag rättade resultatet av deras möda blev jag bedrövad. Mina farhågor bekräftades med råge. En stor del av klassen kunde inte lokalisera Öland och Gotland, Vänern och Vättern var spridda över hela landet, de placerade Stockholm i Jämtland och visste inte ens att Hallands floder låg i Halland. Nästa lektion fick de därför blindkartan igen och fick med hjälp av kartboken reda ut begreppen. När detta var avklarat fick de som läxa att inför nästa vecka plugga in denna sverigekarta. Till ingens förvåning fick de vid det kommande förhöret en tredje upplaga av samma blindkarta för att återigen (utan hjälp av kartboken) fylla i namnen.

Nu gav rättandet en annan och mycket mer tillfredsställande känsla. Klassen hade pluggat ambitiöst och en stor majoritet hade alla eller nästan alla rätt på testet. Mitt lärarhjärta gladdes och jag somnade med ett leende på läpparna, redo att nästa vecka återuppta arbetet med gradnätet.

Där kunde historien slutat och alla skulle vara nöjda och glada med klassens goda och väl redovisade kunskaper i svensk namngeografi. Det är den dock inte. Ett år senare när klassen just hade börjat åttan delade jag av någon outgrundlig anledning ut samma blindkarta igen. Det borde jag naturligtvis inte ha gjort. Resultatet var återigen mycket nedslående. Flera av dem som tillfälligt hade pumpat upp sina kunskaper ett år tidigare hade återfallit till en oroande låg kunskapsnivå. Malmö vid Norrlandskusten och Göta Älv som gränsflod till Finland. Jag beslutade mig för att rädda mitt lärarsjälvförtroende genom att aldrig någonsin göra den här typen av experiment igen.

Märkligt nog så påminns jag om denna bistra lärarerfarenhet när jag läser den omskakande berättelsen om barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus som just frikänts från misstankarna om aktiv dödshjälp. I intervjun i läkartidningen berättar hon om bristen på grundläggande kunskaper som gjorde att hon inte kunde göra sig förstådd, varken hos polisens förhörsledare eller hos åklagaren i rättegången.

De förstod till exempel inte »natriumklorid «. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte ... Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift, men fick höra att jag försökte förklara bort mig.

Det intressanta är att dessa jurister en gång visste vad natriumklorid var. De kunde med största sannolikhet även den kemiska formeln. Detta finns förmodligen dokumenterat på något kemiprov från högstadiet eller gymnasietiden. Man kan till och med anta att dagens medelålders jurister haft 4:or och 5:or i kemibetyg, eftersom det krävdes höga medelbetyg för att komma in på juristlinjerna. Problemet är att dessa kunskaper fallit i glömska, eftersom de inte konfronterats med så mycket kemi senare i livet. Därför fanns inte tonårstidens tillfälliga kemikunskaper kvar när de mitt i livet behövde dem.

Argumentationen för datoranvändning i skolan har gått hand i hand med en kunskapssyn som betonat förmågan att på egen hand tillgodogöra sig kunskaper. Denna förmåga har EU beskrivit som ”Lära att lära” och betonas som en viktig framtida nyckelkompetens. I den ytliga svenska skoldebatten har detta ibland hånats och beskrivits som ett exempel på ”flummig” pedagogik. Detta är mycket olyckligt och det är hög tid att vi på nytt står upp för de självklara värden som denna kunskapssyn bär på.

Är det viktigt att alla alltid kan skilja på Siljan och Storsjön på en blindkarta? Knappast!

Är det viktigt att man vid behov kan reda ut detta? Absolut!

Det bekymmersamma är inte att vissa jurister glömt vad natriumklorid är för något.

Det upprörande är att de inte kunnat ta reda på det när det behövdes.

 

Stig Roland Rask
E-Post: stigroland.rask@bredband.net



Datorn i Utbildningen nr 1-2012. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!
(Annons)













































[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 1 - 12]

Datorn i Utbildningen, Förridargränd 16, 165 52 Hässelby
Uppdaterad: 120226