Recension
Titel Hets! En bok om skolan
Författare Sven-Eric Liedman
Utgivare Albert Bonniers Förlag
www.albertbonniersforlag.se
Hets! – en bok om skolan
Det är lika bra att säga att jag under
många år varit irriterad på den övertro
skolan ofta har när det gäller att
uttrycka en kvalitet med en siffra. Hur
mycket ska man lita på ”sanningar”
på hundradelar när, när man försöker
beskriva skolans alla komplexa frågor.
Går det att kvalitetssäkra med enkla
kvantitetsuttryck.
Jag har inte haft något uttryck för
detta förrän jag i dagarna läste Sven-
Eric Liedmans bok Hets! En bok om
skolan.
Pseudokvantiter! Visst, där hade jag
ordet.
En pseudokvantitet har en kvantitets
alla yttre kännetecken men saknar
dess avgörande positiva egenskap, att
exaktare än varje försök till beskrivning
med enbart ord karakterisera ett
objekt eller en relation mellan objekt.
Liedmans egna ord.
En kvantitet med ovan nämnda
positiva egenskaper är en tillgång.
Med en pseudokvantitet förhåller det
sig tvärtom. Den borde bytas ut mot
ett kvalitativt omdöme som ger en
bättre föreställning om företeelsen i
fråga.
Man kanske kan stå ut med pseudokvantiteter
när det gäller bio- och
skivrecensioner med sina getingar
och hörlurar. Allvarligare är det när
skolbetygen blir pseudokvantiteter
och rent funktionella, man rättar efter
en mall, man vill mäta exakt, men
man tar inte hänsyn till allt i mätningarna.
Den levande människan hamnar
utanför mallen.
I en tid när skoletablissemanget
sjunger betygens lov i både blåa,
gröna och röda tonarter finns en stor
fara att pseudokvantiteterna kommer
att växa oavlåtligt.
Tycker Liedman och även jag.
Anekdotisk evidens
Hur har det blivit så här? Hur har
Jan Björklunds smärtsamt enkla och
grunda skolpolitik fått denna oemotsagda
status. Liedman förklarar det
med uttycket anekdotisk evidens.
Med det menar han att det är lätt-
vindigt att basera sin syn på skolan
och dess utveckling genom sina egna
upplevelser av skolan. Skolan är sådan
mina barn, syskonbarn eller barnbarn
upplevt den.
Att den anekdotiska evidensen
präglar föräldrar och barn är en sak
men när den politiska debatten också
tar avstamp i dessa anekdoter om skolan
är det oroande. För det är ju just
det Björklund har lyckats med. Han
har trummat ut den sortens skenbara
självklarheter som i allt bär den ytliga
bekantskapens prägel.
Ordning i skolan, kepsarna av
och burkorna bort! Vem kan stå
emot enkla krav som att det ska råda
ordning och reda och att skolan ska
förmedla kunskap? Skickligt politiskt
agerat av Björklund, men kommer
denna skolpolitik att gagna svenska
elever i framtiden? Liedman tror inte
det! Inte jag heller!
Tryck utifrån på skolan
Enligt Liedman är dagens skolas
huvudinriktning i nyliberalismen
tecken att utbilda entreprenörer
ivrigt påhejade och kontrollerade
av administratörer och inspektörer
som byråkratiserar effektivitet och
lönsamhetstänkande. Den komplexa
lärandeprocessen beskrivs med enkla
pseudokvantitativa siffror.
Man verkar ense om en allt striktare
övervakning av lärarnas arbete.
Administratörers hårdnande grepp
över verksamheten betraktas som
varande av godo. Ingen kritiserar den
tidsspillan som alla rapporter innebär.
Pseudokvantiteterna får härska fritt.
Liedman hoppas och tror på
glädjande tecken på olydnad mitt i
likriktningen. Det finns människor
som söker kunskaper som inte enbart
är lönsamma. Studenter söker sig till
utbildningar som inte leder till omedelbar
anställbarhet. Forskare vågar
forska om sådant vars lönsamhet
ännu är osäker eller kanske osannolik.
Bildning och utbildning
Jag njuter ofta av att läsa Sven-Eric
Liedmans böcker. Han bjuder alltid in
till en bildningsresa i det han skriver.
Han talar ofta gott om ordet bildning
själv. Men den här gången sjunger han
även utbildningens lov. Den är viktig.
Den tar sin bestämda tid i motsats
till att bilda sig, som är en livslång
uppgift.
Båda begreppen inbegriper dock
ett intresse av något slag. Det kan vara
det genuina, det levande intresset,
men det kan också vara ett instrumentellt
intresse, en inre och en yttre
motivation. Ett genuint intresse lyser
i ögonen, ett instrumentellt ser man
på hopbitna käkar. I lärandet behövs
båda. Kunskaper kommer inte till
elever av sig själv. Den enkla förmedlingspedagogiken
göre sig icke
besvär. Överföringsmetaforen med en
sändare och en mottagare är ingen
pedagogisk universalmetod. Lärandet
kan vara en mödosam vandring.
Den insikten ska skolan hjälpa
eleven att få.
Skoldebatt
Skillnaden mellan den här boken
och andra Liedmanböcker som
jag har läst är att författaren denna
gång är oroad och upprörd. Visserligen
består även denna bok av
matnyttiga och intressanta genomgångar
av utbildningens historia,
idéer och arv från grundskola och
upp till universitetets forskarutbildningar,
men det är inte det som
jag i huvudsak tar med mig på min
bildningsresa.
Liedman debatterar dagens skola
och hans beskrivningar är mörka.
Han tror helt enkelt inte på att den
skola som i rekordfart har vältrats
över lärare och elever de senaste åren
kommer att fungera. Liedman skriver
helt frankt att 2010 års skola kommer
att misslyckas. Orsaken är att det
är en skola som har linjerats upp av
enkla slagord och baseras på anekdotisk
evidens.
Orsaken är också att informationsflödet
kommer att öka ytterligare
sensationellt mycket och att elever
kommer att röra sig obesvärat i den
värld som för alltid varit deras. För att
inte tala om dessa elevers barn som i
princip kommer att ha hela världen i
sin hand. Massan av information blir
alltmer trivial, konstaterar Liedman.
Hur kan man då i skolan agera
som om fakta vore kunskapens
väsentligaste byggstenar? Det kommer
att bli orimligt och bara leda till
frustration.
Liedman målar i stället upp en skola där man förverkligar ett fördjupat
kunskapsbegrepp. Kunskaper
värda namnet kommer att ses som en
integrerad del av människans personlighet
och inte som något som snabbt
och lätt kan avkodas i en lappskrivning.
De meningslösa diskussioner som
vi nu har om betyg i den ena eller
andra årskursen kommer inte att vara
aktuella om tjugo år. Finns betygen
kvar kommer de inte att vara summeringar
av resultat på diverse prov på
snabbt förgängligt kunskapsstoff utan
en värdering av mänsklig mognad
och förmåga till fördjupad förståelse,
enligt författaren.
Eftermäle
Det jag kommer att tänka på när jag
läser Liedmans bok är att han i dag
är så ensam om att stå upp mot den
skolpolitik som byggts upp på populism,
floskler och gamla fördomar
(min anmärkning). Eller på anekdotisk
evidens som nu har blivit mitt nya
favoritord. Man undrar också var alla
skolforskare finns i debatten?
Hallå, det känns så oerhört trist
och fattigt att hegemonin rörande
skola just nu befinner sig där den befinner
sig.
