ISAK BENYAMINE OM FANTASIFABRIKEN:
Skolan medieproducent mitt i byn
Skrivandet kan vara en väg till självförståelse för eleverna och
det öppnar i sin tur upp ett fönster mot världen.
Isak Benyamine reflekterar kring elevers medieproduktion, med avstamp i
fyra böcker från Fantasifabriken.
Framför mig har jag fyra publikationer
från Fantasifabriken i Stockholm. ’Vem
är jag? Att se och bli sedd’ ’Pojkbok’,
’Kurdiska syskon berättar’ och ’Alis
saga’. ’Pojkbok’ är mer påkostad och
inbunden i hårda pärmar, de tre andra
böckerna är häftade och lite enklare i
sitt utförande. Författarna är barn och
ungdomar från Skärholmen.
Många av dem har erfarenheter av att
flytta från ett land till ett annat och deras
texter handlar mest om identitetsfrågor.
Vem är jag, var kommer jag ifrån och vart
ska jag? Hur upplever jag glädje, sorg
och saknad? Skrivandet och tecknandet
blir för eleverna en väg till självförståelse
och den öppnar i sin tur upp ett fönster
mot världen. För om jag är den jag är,
vem är då du, tycks böckerna fråga.
producera på ’riktigt’
Fantasifabriken som får Guldäpplet 2005
drivs av Lillholm/Ekholmsskolan i Skärholmen
samt av Bredängsskolan. De har
en rik produktion av egna böcker, filmer,
cd-skivor och tidningar. Fantasifabriken
är ett bra exempel på en typ av verksamhet
som sprider sig i landets skolor och
där produktion av teaterföreställningar,
lokal-tv, filmer, tidningar, webbsidor är
ett stående inslag. Detta är i sig inget
nytt, det har gjorts i skolan så länge vi
kan minnas. Men oftast har det funnits
en känsla av att allt det där är på låtsats
och på lek.
På Fantasifabriken finns en annan
ambition. Här ska det vara på ’riktigt’.
Publikationerna ska möta en publik
utanför skolan och vara ett bidrag till det
lokala kulturlivet. Denna ambition ställer
en rad intressanta frågor om skolans
roll och uppdrag. För producerar man
medier på ’riktigt’ menar man ju också
att eleverna i skolan inte bara ska tillgodogöra
sig redan känd kunskap utan
att de också ska producera ny kunskap.
Det kan låta både stort och högtidligt
men i själva verket är det en ganska
vardaglig företeelse. Det kan handla
om att en konflikt i lokalsamhället ges
ett nytt perspektiv, att ett problem
med skolgården beskrivs eller att några
elever tillsammans med en lärare leker
med nya uttryck eller böjningsformer
i svenskan.
Att som elev gå in en sådan aktiv och
undersökande process handlar alltid
om ett lärande. Men kan någon utanför
skolan ha glädje av den för individen
nyvunna kunskapen? Kan skolan och
elever producera kunskap som är till
nytta i ett lokalt eller till och med globalt
sammanhang? Kan skolelever bidra med
åsikter och tankar som kan spela en roll
i den offentliga debatten? Kan eleverna,
som det allt oftare föreslås, ta rollen som
innovativa entreprenörer, utveckla nya
produkter i skolan och därefter kommersialisera
dessa?
Och vad händer i så fall med skolan,
lärandet, ja, med hela barndomen om
eleverna blir en produktionsenhet bland
alla oss andra?
delar av komplex helhet
Drar man ut frågeställningarna på det här
sättet blir svaren allt mindre givna. En
orsak kan vara att ny teknik bryter med
en föreställning om den så kallade slutprodukten
och vem som konsumerar och
producerar den. Musik, mjukvaror, spel
och filmer är varor som i dag blir alltmer
’upplösta’ och det är inte helt enkelt,
varken för jurister eller för konsumenter,
att förstå var dessa produkter börjar och
slutar. Nätet gör det möjligt för både en
Brian Eno och en elev på Fantasifabriken
att lägga ut ett komparrangemang som
kan laddas ner från nätet för att byggas
på eller förbättras och sedan laddas upp
igen för ytterligare en mix.
I denna process är slutprodukten inte
alltid det viktiga, det handlar mer om att
bidra i en lokal och global utveckling.
Man är med och lägger ett jättepussel
som ständigt växer och förändras.
skolan del i medieutvecklingen
En annan orsak till osäkerheten är samtidigt
mediernas utveckling från att
vara nationella och globala aktörer till
att bli allt mer målgruppsfokuserade
och lokala kommunikatörer. I dag är tv
och tidningar alltmer raka, personliga
och inte sällan snäva och jargongaktiga
i sitt tilltal. Det handlar ofta om att
påverka den lokala politikern eller om
att vara språkrör för en viss grupp. För
är du skejtare eller småbarnsförälder, en
Gringo eller en Amelia? Det kvittar, en
tidning eller en tv-kanal för just dig fi nns
redan där ute.
’Jag har varit arg sedan jag föddes// //
det som inte är bra med min arghet är att jag
blir galen. Min galenskap och min kraft sitter
ihop. Jag borde skilja på min galenhet och min
kraft. Så jag glömmer att slå och kan börja jobba’ Mohanad Mustafa
Detta skapar i sin tur en rad möjligheter
för nya grupper att träda in och spela
en roll i den så kallade offentligheten.
Genom enkel och billig teknik kan man
sätta igång debatter, kanske inte bara
om skolmatens kvalitet utan även om en
massa andra frågor som aldrig hittar fram
i de breda massmediala kanalerna.
Att skolan och vuxenvärlden ska
vara med i denna utveckling är viktigt
utifrån en mängd olika anledningar;
etiska, moraliska och kunskapsmässiga.
Därför är Fantasifabrikens ambitioner
och tankar om att skolan ska vara en
medieproducent mitt i byn både rätt
och nödvändig.
Men är dimensionen av lokalt/globalt
synlig i deras produktioner? När man
läser igenom de fyra publikationerna och
elevernas funderingar och tankar framstår
inte alltid motivet att delta i ett större
sammanhang som självklart.
nyskapande eller lektion
Många av texterna är (av de vuxna får
man förutsätta) ganska tillrättalagda och
det verkar mest handla om att tillföra den
enskilda eleven korrekta
kunskaper i det svenska
språket. Här i värsta
förorten är det plötsligt
inte någon som dissar en
blatte, eller som tråkpular
med en uppgift i skolan.
En undersökande och nyskapande process som karaktäriseras av friktion
och motstånd verkar ibland vara ersatt av en svensklektion som mer
förmedlar än aktiverar språkkunskaper.
Fantasifabrikens strategi att låta elever producera på ’riktigt’ och
låta deras produktioner möta en större publik är som sagt både rimlig och bra. Och i publikationerna framför mig finns några guldkorn med modiga självreflektioner
och en hel del ifrågasättande, till exempel i Mohanad Mustafas text om att vara arg
och ledsen. ’Jag har varit arg sedan jag föddes// // det som inte är bra med min arghet är att jag blir galen. Min galenskap och min kraft sitter ihop. Jag borde skilja på
min galenhet och min kraft. Så jag glömmer att slå och kan börja jobba’
Det är en text som kan läsas och begrundas långt utanför Skärholmen
inte minst för att man här anar en process som går långt utöver den enskilda
lektionen. Samtidigt skulle jag önska att den kunskapsutvecklande och ifrågasättande
dimensionen som finns i Mustafas text var lite mer synlig i publikationerna.
Då skulle Fantasifabriken komma ännu närmare sin egen ambition att producera
på ’riktigt’. Texter fint inbundna i kartonage ska ju komma ut och läsas av många, inte bara av fröken och föräldrar!
ISAK BENYAMINE
doktorand i didaktik, Lärarhögskolan i Stockholm
E-Post: isak.benyamine@tii.se