”Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att
avsluta mitt Facebookkonto idag, om
alla andra här inne också gjorde det.”
Orden kommer från en av mina
elever, som använde dem som som
avslutning på en muntlig presentation.
Vad kan egentligen få en elev i årskurs
ett på gymnasiet, som precis redovisat
om sitt stora sociala nätverk på
Internet, att säga att han är beredd att
avsluta detsamma om alla andra också
gjorde det?
Att Facebook innebär ett möjligt
störningsmoment i undervisningen
är nog alla lärare överens om. Många
elever har smartphones som möjliggör
ständig uppdatering, och har skolan
implementerat en-till-en konceptet
har alla elever ständig tillgång till
Facebook, också i skolan. Och många
elever erkänner villigt att de låter sig
distraheras mer än vad som är nyttigt
för dem, och att man går in på
Facebook ”nästan automatiskt” för att
se om det hänt nåt nytt. Men å andra
sidan har det väl alltid funnits saker
som utgjort möjliga distraktionsmoment
för eleverna. Det var länge
sedan jag var med om att eleverna
skickade lappar till varandra, men det
hände faktiskt fortfarande när jag var
ny som lärare. Nu skickar man samma
lappar på Facebook istället.
Facebook kan också vara en tillgång
för en lärare. Eftersom i princip
alla elever har ett konto är det lätt att
att nå dem med kort varsel, antingen
via ett lärarkonto eller genom att
någon elev har i uppgift att vidarebefordra
information i den klassgrupp
som eleverna brukar skapa på Facebook
ganska omgående efter det att
de börjat i en ny klass. Ett annat bra
användningsområde är att uppmana
eleverna att inför ett grupparbete
skapa en grupp på Facebook, där de
kan hålla kontakt, dela material och
uppdatera varandra om hur arbetet
fortskrider. Så riskerar de inte att sitta
sysslolösa på en lektion på grund av
att de inte vet vad som gjordes förra
lektionen, eller eftersom den elev som
påstås ha allt material råkar vara sjuk
eller har glömt det hemma.
Vad är problemet?
Att det ur ett lärarperspektiv finns såväl
fördelar och nackdelar med Facebook
är alltså ganska självklart. Men
vilken relation har eleverna egentligen
till detta sociala medium? Frågan som
väcktes den där dagen när en av mina
elever deklarerade sig villig att avsluta
sitt konto ville inte riktigt lämna mig.
Finns det ett problem och vad är det
i så fall?
Jag bestämmer mig för att åtminstone
försöka få ett svar, vilket leder till
att jag en eftermiddag befinner mig i
ett solindränkt och några grader för
varmt klassrum tillsammans med två
elever från årskurs tre. Det är inte en
slump att det är just dessa elever som
sitter framför mig, redo att svara på
mina frågor. Den ene av dem, Tove,
har sedan en tid avslutat sitt konto på
Facebook, och de andra i klassen ropade
hennes namn i kör när jag någon
dag tidigare frågade om det möjligtvis
fanns någon i klassen som inte hade
Facebook. Den andra eleven, Clara,
är mest med som sällskap. Det kommer
dock ganska snart att visa sig att
också hon har intressanta perspektiv
att bidra med.
Den första frågan är självklar. För
vad får egentligen en artonåring att
välja att inte delta i det sociala nätverk
som Facebook erbjuder?
”Det tar för mycket tid helt enkelt.
Jag koncentrerar mig på fel saker, på
andra än mig själv.” Svaret kommer
betydligt snabbare än jag förväntat
mig. Tove har uppenbarligen funderat
en hel del på det här.
”Men jag fattar inte. Hur får du information
då?”, invänder Clara genast
och låter mer än tveksam.
”Det får jag inte. Och det var det
som fick mig att börja igen förra
gången.”
Tove berättar att hon varit utan Facebook
en gång tidigare, under ungefär
ett halvt år, men att hon till slut kände
pressen att gå med igen. Den här
gången är hon dock mer övertygad
menar hon, trots att det innebär vissa
uppoffringar. Bara för någon vecka
sedan var hon till exempel tvungen
att be en kompis skriva ut inbjudan
till studentbalen, eftersom denna bara
lades ut på Facebook.
”Alla utgår från att du har Facebook.”,
säger hon. ”Det var därför jag
var i valet och kvalet om jag skulle
hoppa av. Man missar ganska mycket.
Det hade ju varit annorlunda om bara
hälften var med.”
”Jag förstår dig på ett sätt”, flikar
Clara in. ”Men jag skulle inte kunna
vara utan. Det är som att titta på
nyheterna. Har man inte varit ute
på Facebook så märker man genast
att man missat något. Och så har jag
handbollen på Facebook. Vi sköter all
planering där.”
Clara spelar i ett handbollslag och
de har en grupp på Facebook, där de
sköter all planering och information
inför träningar och matcher. Hon har
liknande grupper i andra sammanhang.
Hon berättar att till och med
inför en resa tillsammans med föräldrarna
och en annan familj så startade
de en speciell grupp i vilken all
planering sköttes. ”Ja, så slipper man
ju ringa och så, och så kan man lägga
ut bilder efteråt. Förr smsade man en
massa med kompisar. Nu gör man allt
på Facebook”
”Jo men det är ju just det. Man
måste hela tiden kolla för att vara
med. Jag gillar inte den känslan. Att
vara uppbunden till ett socialt nätverk.”
Tove ser fundersam ut. ”Det är
inte hälsosamt. Jag kollade Facebook
hela tiden. Det gick nästan automatiskt.
Man kan liksom inte låta bli att
öppna Facebook när man tar upp mobilen.
Det är som ett beroende.”
”Jag vet vad du menar”, säger
Clara. ”Men det är ju du själv som sätter
gränserna. Och jag hade inte klarat
mig utan.”
”Ja, jag kan verkligen sakna informationen.
Men det andra känns så
ytligt. Och stressen. Det är den som
är värst.”
Jag inser att det Tove gjort är ovanligt
och kräver såväl självinsikt som
självsäkerhet. Det finns studier som
pekar på samma saker som Tove lyfter
fram. 2011 publicerade dr. Kathy
Charles, en forskare vid Edinburgh
Napier University, en studie baserad
på svar från 200 studenter om deras
förhållande till Facebook. Det visade
sig att en del användare känner stor
stress, och att det ofta är de som har
flest vänner som känner den största
stressen. Dr Charles jämför Facebookanvändning
med att ägna sig åt spelande.
Användarna hålls i ett konstant
spänningstillstånd, där de inte vågar
sluta uppdatera sig av rädsla att missa
något viktigt.
Enligt studien ”Svenskarna och
Internet” 2011 använder sju procent
av ungdomarna i åldern 16-18
år aldrig Facebook eller bara någon
enstaka gång då och då, medan de
andra 93 procenten anger att de gör
det regelbundet. Det innebär att det
måste finnas fler som Tove, som av ett
eller annat skäl valt bort eller kanske
förhindras att använda Facebook.
De allra flesta har dock ett konto och
frågan är hur många av dessa som
egentligen skulle må bättre om de inte
hade ett konto. Jag frågar Tove om hur
personer i hennes ålder brukar reagera
när de får veta att hon inte längre
har ett aktivt Facebookkonto.
”Många brukar faktiskt bli imponerade.
Wow, har du gjort det, det
skulle jag också vilja göra.”
Det vore väldigt intressant att
få veta hur många ungdomar som
verkligen känner så. Om den brittiska
undersökningen är representativ så
kan det röra sig om ganska många. Att
det brukar finnas någon elev i varje
klass som står utanför den sociala
nätgemenskapen vet alla vi som arbetar
i skolan, och vi vet också att detta
ibland kan innebära problem för den
enskilde eleven. Men att det kan finnas
ganska många som upplever sin
relation till Facebook som problematisk
är mer oroväckande. Då kan
det mycket väl vara så att att det är
ett lika allvarligt distraktionsmoment
som vi ibland upplever det som, och
att eleverna i många fall faktiskt inte
kan kontrollera det, även om de skulle
vilja. Och då är det ett pedagogiskt
problem som vi måste hantera på något
sätt. Frågan är bara hur.
