Krönikan:
Kunskap och kompetens –
kusiner med komplicerad relation
För några år sedan genomfördes
en stor undersökning av svenska
företags kompetensbehov på uppdrag
av KK-stiftelsen och Svenskt Näringsliv.
Den har titeln ”Företagens kompetensbehov
– en utmaning för Sverige”
och kan hittas i sin pdf-version om
man googlar rubriken. Genom att
intervjua ett hundratal företag ville
man belysa den omvandling som sker
inom näringslivet och de krav som
därmed ställs på utbildningsväsendet.
Rapporten riktar sig i första hand till
dem som är verksamma inom utbildningssystemet
– till medarbetare i
skolan, högskolan och utbildningsadministrationen
– samt till politiker
på central och lokal nivå. I sammanfattningen
pekar man på sex kompetenser
som man anser att framtidens
medarbetare behöver.
Baskompetens, det vill säga att
kunna läsa, skriva och räkna, social
kompetens, att relatera till andra
och att kunna samarbeta och kommunicera,
interkulturell kompetens,
att behärska språk och ha en öppen
inställning till olika kulturer, analytisk
kompetens, att självständigt kunna
lösa problem och tänka kritiskt,
entreprenörskompetens, att kunna
identifiera möjligheter i omvärlden
och omsätta dessa i kreativ, uppfinningsrik
och innovativ handling, samt
ledarkompetens, dvs att kunna organisera
och leda andra människor.
Resultatet är intressant och rapporten
är värd att uppmärksammas
mer än vad som varit fallet. Sanningen
är att det är mycket få i den tilltänkta
målgruppen som ens känner till den.
Det skulle vara stimulerande för samtalet
om den svenska skolan om en
aktör som Svenskt Näringsliv var mer
aktiv. Inte minst skulle det vara värdefullt
om den breda och mångfacetterade
syn på kompetens som rapporten
beskriver lyftes fram på ett tydligare
sätt. Nu är det i första hand politiker
som hörs i skoldebatten, vilket riskerar
att leda till enkla lösningar, ytliga
generaliseringar och att det bara är
den första av dessa identifierade sex
kompetenser, baskompetens, som fokuseras
och lyfts fram.
En bidragande orsak till detta är
att vi gör misstaget att bedöma
skolans kvalité utifrån ett alltför
kortsiktigt perspektiv. Skolans framgång
kan inte enbart avläsas i tester
och provresultat. Dess verkningar
måste bedömas på mycket längre sikt.
När man värderar hur ett samhälles
utbildningssystem fungerar bör
man betrakta hur de som genomgått
skolan fungerar 10-15 år senare. Helt
enkelt ställa frågan; Hur anpassade
är dagens 30-35-åringar till vår tid
och hur bidrar de till samhällsutvecklingen?
Har de relevanta kompetenser?
Bidrar de till att samhället utvecklas?
Kan de hantera digitaliseringen?
Klarar de av globaliseringen? Är de
innovativa? Tänker de kreativt?
Har de förmåga att lösa problem?
Tar de egna initiativ? Kan de arbeta
tillsammans?
Tänker de solidariskt? Finns det
empati, osv?
Om man tittar på hur Sverige idag
fungerar och hur vi hanterar
olika former av utmaningar så tror jag
att många av oss svarar ja på de flesta
av ovanstående frågor. Inte minst när
det gäller innovationsförmåga – vår
tids viktigaste kompetens – kommer
vårt land på första plats i flera internationella
undersökningar. Självklart
spelar den svenska skolans sätt att
arbeta de senaste decennierna en avgörande
roll för dessa framgångar.
Men skolan är i dag så hårt ansatt
att den förlorat allt sitt självförtroende.
Ingen av dess företrädare törs
stå upp och säga; Tacka den svenska
skolan för det!
Inte ens de som skapat den törs
försvara dess principer.
Men i väntan på att någon ska försvara
den kanske någon åtminstone
kan kliva fram och förklara den!
