DIUs seminariedagar med Unesco och OECD
Artikeln anknyter till att Stiftelsen DIU tillsammans med norska Senter
for IKT i utdanningen den 21-22 januari 2014 arrangerar två seminariedagar
kring innovativa lärmiljöer tillsammans med OECD och Unesco i Paris.
Läs mer och anmäl dig
Ny rapport från OECD:
Innovativa lärmiljöer
– i teori och praktik
Ibland blandas ”teori” ihop med ”abstraktion”.
Det som är teoretiskt uppfattas
som substanslöst och svårt att
tillämpa i praktiken. Men motsatsen till
det konkreta är inte det teoretiska utan
det abstrakta, det som är svårgripbart.
Det finns ett gammalt uttryck som lyder
att ingenting är så användbart som en
god teori.
OECD/CERIs senaste rapport om
innovativa lärmiljöer visar hur en god
teori kan användas i praktiken och vara
en god vägledning i ett utvecklingsarbete.
Styrkan i boken ligger i första
hand i helhetsperspektivet, pragmatismen
och forskningsförankringen. I
sina illustrerande exempel och enskilda
delar känns den mindre nydanande.
Centre for Educational Research and
Innovation (CERI) på OECD har i
dagarna utkommit med en rapport
om innovativa lärmiljöer. Det är den
andra i en serie om tre. Den första
var en omfattande forskningsgenomgång
av fenomenet mänskligt lärande,
vad det är och hur man bäst främjar
lärande. Den andra handlar alltså om
innovativa lärmiljöer och den tredje
kommer att ha förändring och genomförandestrategier
i fokus.
Innovation är en nyckelfråga för
dagens samhälle och ekonomi. Detta
inkluderar även vårt lärande. De
centrala frågorna i boken är vad som
kännetecknar en innovativ miljö för
lärande, hur man skapar en sådan
miljö och får den att överleva.
En ”lärmiljö” ses här som en
helhet, ett ekosystem som innefattar
både aktiviteten och utfallet av
lärandet. Lärmiljöer finns ibland i
skolsammanhang, ibland utanför skolan.
I rapporten inkluderas inte det
innovativa elementet i definitionen av
en lärmiljö utan författarna konstaterar
att vissa lärmiljöer är innovativa,
andra inte. Rapporten är en blandning
av teoretiska resonemang och
praktiska exempel från skolor som
på olika sätt illustrerar de teoretiska
resonemangen. I vissa fall blir fallstudierna
mycket konkreta med exempel
på hur skolorna resonerar, planerar
och genomför sin verksamhet. I andra
fall är de så kortfattade att man knappast
kan bilda sig någon uppfattning
om hur en viss idé gestaltas i skolans
arbete. Boken är rik på illustrationer
som underlättar läsningen.
Hela grundresonemanget sammanfattas
i en bild bestående av
koncentriska cirklar. Innerst hittar
man begreppet ”lärande” sammanfattat
i sju principer. Runt detta finns ett
lager kallat ”den pedagogiska kärnan”,
som består av fyra delar: de lärande
(vem?), utbildare (med vem?), innehåll
(vad?) och resurser (med vad?).
Man poängterar att de lärande kan
vara andra än elever, att utbildarna
kan vara andra än lärarna, att innehåll
kan hämtas från många olika källor
och att resurser ska uppfattas i bred
mening. Därefter kommer ett skikt av
pedagogik och organisation. Ytterst
finns formativ återkoppling.
Boken innehåller en koncentrerad
sammanfattning samt åtta kapitel. Det
första och det sista kapitlet är de mest
teoretiska och även mest abstrakta.
Övriga kapitel består till stor del av
exempel som illustrerar hur resonemangen
och teorierna gestaltas i olika
vardagssituationer i skolor.
Skolexemplen är valda eftersom de
uppfattas som innovativa i sin egen
kontext. Det innebär att läsare i olika
miljöer sannolikt uppfattar vissa ex-
empel som intressanta och andra som
ytterst vardagliga. Så illustreras till
exempel det faktum att utbildningssituationen
kan organiseras på olika
sätt med att en skola ibland låter äldre
elever undervisa yngre – en metod
som Jonas Love Almquist kallade
växelundervisning och tillämpade
i försöksskolan Nya Elementar på
1830-talet. Detta gör inte metoden
sämre, det bara visar att vad som uppfattas
som innovativt kan variera.
Sju principer för lärande
Författarna lyfter fram sju principer
för lärande som är ett resultat från
den förra rapporten. Man betonar att
dessa bygger på ett koncentrat av flera
omfattande forskningsgenomgångar.
De kan alltså ses som en form av metaanalys
av det slag som John Hattie
gjort så populära. Principerna säger
att för att lärmiljöer ska vara effektiva
så ska de:
• Erkänna den lärande som huvudpersonen,
uppmuntra dennes
aktiva deltagande och utveckla dennes
förståelse av sig själv som aktivt
lärande subjekt.
• Grundas i lärandets sociala natur
och uppmuntra grupparbete och kollaborativt
lärande.
• Vara lyhörda för varje elevs motivation
och den nyckelroll som känslor
spelar för lärande.
• Vara ytterst känsliga för individuella
skillnader mellan elever, bland
annat ifråga om förkunskaper.
• Vara krävande och utmana eleverna
utan att överbelasta dem.
• Vara tydlig med förväntningarna
och använda bedömningsformer
som stämmer med de mål man satt
upp, med stark betoning på formativ
bedömning.
• Främja horisontell samverkan
mellan kunskapsområden, ämnen liksom
med samhället och verksamheter
utanför skolmiljön.
Det betonas flera gånger att man
inte kan välja och vraka ur denna lista
utan för att skapa goda lärmiljöer behöver
samtliga punkter vara med.
Den pedagogiska kärnan
Utifrån de sju principerna menar författarna
att man i huvudsak har fyra
faktorer att arbeta med: de lärande,
utbildarna, innehåll och resurser,
det vill sägadet som man kallar den
pedagogiska kärnan. De menar att
man har två huvudsakliga verktyg för
att skapa dynamik i kärnan, nämligen
organisation och pedagogik. Det
handlar till exempel om hur man
grupperar de lärande och utbildarna,
om hur lärandet planeras och förläggs
i tid och rum samt pedagogik och bedömningsformer.
Det genomgående
budskapet vad gäller att organisera de
lärande och utbildarna är att variera
formerna och att byta positioner, att
ibland ha små grupper och ibland
stora, att låta elever ibland undervisa
andra elever eller att de undervisar
lärarna (till exempel att använda dem
som it-coacher), att ta in personer
som vanligen inte finns i skolan i
undervisningen, att skapa lärmiljöer
som är informationsrika och sist men
inte minst att arbeta med återkoppling
(feedback) och formativ bedömning.
Kapitel för kapitel
Kapitel 1 ägnas åt en genomgång av
de sju principerna för lärande samt
en beskrivning av och ett resonemang
om varför man valt att kalla sina
teorier för innovativa lärmiljöer istället
för att ansluta sig till existerande
forskningstraditioner som forskning
om effektivare skolor (som uppfattas
som en för statisk teori) eller skolutvecklingsforskning
(eftersom man
menar att den egna teorin går utöver
skolmiljön och att lärandet måste ha
ett bredare perspektiv än skola). Därefter
introduceras teorins eller modellens
övriga element, vilka kommer
att utvecklas senare i boken. Kapitel 2
är en kort beskrivning av de lärande,
där det poängteras att andra än elever
kan vara lärande och att elever kan ha
andra roller än att vara lärande.
Kapitel 3 studerar och illustrerar
hur man på olika sätt kan använda de
andra tre elementen i den pedagogiska
kärnan på ett innovativt sätt. Nya
sätt att se på innehåll som till exempel
handlar om att introducera framtidskompetenser
i skolan, att dra nytta av
att det finns elever med olika kulturell
bakgrund i skolarbetet, att jobba med
hållbarhetsfrågor eller att arbeta ämnesövergripande.
Digitala verktyg ses
som en central del.
I Kapitel 4 fokuseras de organisatoriska
och pedagogiska frågorna.
Som tidigare nämnts poängteras
vikten av att hitta olika organisatoriska
lösningar i olika sammanhang
– det finns inte en modell som passar
hela tiden. Ibland behöver både lärare
och elever arbeta enskilt, ibland i
små grupper, ibland i stora. Eleverna
kan ibland arbeta åldersblandat och
lärarna ibland i ämnesgrupper, ibland
ämnesövergripande och emellanåt
flera lärare runt en eller ett fåtal elever
med speciella behov. Man ser på olika
pedagogiska modeller som undersökande
arbetssätt, att engagera elever
i att lösa reella problem till skillnad
mot skoluppgifter, användning av
tekniktäta miljöer och olika tidsanvändning
och konstaterar även här
att blandningen är viktigast – att inte
stelna i en specifik form.
Kapitel 5 handlar om att designa
lärande organisationer. Man konstaterar
att vissa skolor bygger på en
utpräglad pedagogisk filosofi eller på
mer eller mindre forskningsbaserade
metoder till exempel baserade på
Howard Gardners teori om sju intelligenser
eller pedagogik inspirerad av
Dewey eller Montessori. Man ser på
några olika ledarskapsmetoder och
exemplifierar med konkreta ramverk
från några skolor. Det handlar i hög
grad om att hitta metoder för att gå
från vision till förverkligande. Ledarskapets
betydelse på skolnivå och på
lärarnivå står hela tiden i fokus. Den
nya lärarrollen kan inte reduceras till
att läraren blir en handledare utan
ett handledarskap måste kombineras
med att läraren aktivt ”bygger” eller
konstruerar lärmiljöer (det uttryck
som används är ”to engineer”). I detta
kapitel finns också ett avsnitt om återkoppling
och formativt lärande där
verktyg som portfolios och loggböcker
beskrivs, samt hur lärarna kan ha
ett forskande och egenutvärderande
arbetssätt för att vidareutvecklas i sitt
eget arbete.
Kapitel 6 beskriver exempel på och
vikten av inflöde från andra miljöer
som högskolor, företag, kulturinstitutioner,
elevernas familjer med flera.
Skolan behöver söka partnerskap med
externa aktörer där man både kan
få impulser till sitt arbete och dela
med sig av egna insikter och förmågor.
I kapitel 7 går man åter igenom
de sju principerna för lärande, men
denna gång i relation till lärmiljön.
Här ges exempel från skolor på hur de
organiserar och gestaltar de sju olika
principerna, hur de omsätts från teori
till praktik. I det avslutande åttonde
kapitlet dras alla de olika delarna samman
och man visar hur de tre centrala
delarna av innovativa lärmiljöer – den
pedagogiska kärnan, de formativa
cyklerna och partnerskapen – samspelar,
liksom vikten av att de sju
principerna för lärande genomsyrar
hela arbetet. Perspektivet blir åter mer
teoretiskt och man visar hur bokens
egen modell ligger väl i linje med annan
forskning inom området. Kapitlet
pekar också framåt, mot den kommande
rapporten, genom att skissa på
frågor runt motstånd mot förändring,
organisatorisk tröghet och möjligheter
att skapa bestående förändring.
Teori och praktik
Avslutningsvis kan man konstatera
att boken både har en tung teoretisk
ansats och en lång rad ytterst konkreta
exempel på hur skolor i sin vardag
omsatt teorierna i praktisk handling.
I en skoldebatt som åtminstone i vårt
land har starka ideologiska spänningsfält
så förhåller den sig välgörande
pragmatiskt och menar att ingen modell
eller filosofi har hela sanningen
men att man genom att blanda idéer
från olika håll kan hitta en spännande
väg framåt. Många av exemplen
upplevs från ett nordiskt perspektiv
inte som speciellt nydanande, men bokens
styrka ligger inte i att identifiera
enskilda skolmiljöer som är extrem
innovativa utan i den höga graden
av konkretion. Boken ger med andra
ord både teoretisk vägledning och ytterst
handfasta tips på hur man kan
utveckla innovativa lärmiljöer.
DIUs seminariedagar med Unesco och OECD
Den 21-22 januari 2014 arrangerar
Stiftelsen DIU tillsammans med norska Senter
for IKT i utdanningen två seminariedagar
kring innovativa lärmiljöer
tillsammans med OECD och Unesco i
Paris.
Läs mer och anmäl dig