Framtidens lärande var i fokus på ett heldagsseminarium
som DIU arrangerade i samarbete med svenska ambassaden
i London under BETT-mässan. Deltagarna fick lyssna till ett antal föredrag
som spände över vitt skilda områden. Det som gjorde starkast intryck på Ulf
Jämterud, som här rapporterar från seminariet, var amerikanen Les Foltos
som satte lärarna i fokus. Les Foltos är director of Peer-Ed och berättade om
kollega-coach-metoden som ett sätt att frigöra kraften och kompetensen i lärarkollegiet.
– Om vi vill förbereda eleverna inför
framtiden, så måste lärarna kunna
erbjuda eleverna det tjugoförsta århundradets
möjligheter för lärande.
Så inledde Foltos sitt föredrag och
konstaterande att kvaliteten på lärarna
måste höjas, i synnerhet när det
gäller lärarnas användning av modern
teknik i undervisningen. Hela skolan
måste förändras, men om vi i nuläget
låter utvecklingen hänga på lärarna så
kommer vi ingenstans, menar Foltos.
Många länder – inte minst USA
– har satsat enorma summor på modern
it-utrustning i skolorna. Men
enligt en amerikansk undersökning
uppger 57 procent av de amerikanska
lärarna att de ”känner sig obekväma”
med att använda modern teknik i undervisningen,
vilket enligt Foltos betyder
att man inte använder tekniken
över huvud taget. Endast en tredjedel
av lärarna använder regelbundet it i
undervisningen.
Foltos berättade vidare att Microsoft
för inte så länge sedan samlade
sjuttio av världens mest innovativa
lärare. Det visade sig att endast två
av dessa hade kollegor som tagit efter
deras sätt att använda ny teknik i undervisningen,
och det var lärarna de
redan samarbetade med. De innovativa
lärarnas teknikanvändning fortplantade
sig alltså inte i skolan.
Detta fick mig att tänka på några
slutsatser som Apple drog redan i
mitten av 1990-talet, när man kartlade
it-användningen i skolan. Apple konstaterade i sitt forskningsprogram
Apple Classrooms Of Tomorrow att
det var relativt få lärare som välkomnade
den nya tekniken och använde
den regelbundet. Och av dessa var det
ytterst få som verkligen utnyttjade potentialen
hos tekniken till att förändra
innehållet i undervisningen. De flesta
fortsatte att göra det de alltid hade
gjort, men med nya redskap.
Skolans viktigaste resurs
Foltos underströk gång på gång vikten
av att höja kvaliteten på lärarna. Ett
sådant budskap kan förstås uppfattas
negativt av lärare, nästintill som ett
påhopp. Det ställs höga krav på lärarna,
och kritiken är tydlig – ni är inte
tillräckligt bra, ni gör inte tillräckligt.
Jag väljer att tolka budskapet annorlunda.
Jag uppfattar att det underliggande
budskapet är att lärarna är
skolans viktigaste resurs, vilket sätter
fokus på lärarnas betydelse för skolutvecklingen
och därmed för elevernas
lärande. En viktig orsak till bristerna
som Foltos nämner är att alla lärare
inte har beretts möjligheter att öka sin
kompetens i en sådan utsträckning att
de kan möta de ökade kraven. Många
lärare har därför välkomnat myndigheternas
satsning på en kvalitetshöjning
av läraryrket genom Lärarlyftet,
PIM och andra fortbildningsinsatser.
Man ser också positivt på den planerade
förändringen av lärarutbildningen
och införandet av en lärarlegitimation.
I landets kommuner och skolor
har det inte alltid varit ett liknande
fokus. På många håll har man snarare
tonat ner betydelsen av lärarna när
man till exempel har talat om att
eleverna ska ”söka kunskap på egen
hand”, och lärarledd undervisning
(ofta kallad katederundervisning) har
betraktats som något negativt och
omodernt.
Skolor satsar stora resurser på
modern teknik genom välutrustade
klassrum och bärbara datorer till alla
elever. Att varje elev får en bärbar dator
används gärna som ett argument
för att skolan är modern och har hög
kvalité, och utnyttjas ofta i marknadsföringen.
Men det är inte självklart att
dessa skolor har satt upp lika tydliga
mål för innehållet i undervisningen
eller att de motiverar varför det är så
viktigt med egen dator till varje elev.
Lärarna allt mer betydelsefulla
Forskning visar tydligt att lärarens
roll blir allt mer betydelsefull i en
skola där elever förväntas ta ett större
ansvar för sina egna studier. Detta
gäller i synnerhet då elever lämnas
att arbeta på egen hand med digitala
lärresurser. Frågan är om lärare i vissa
fall har abdikerat från sin roll? Jag
funderade själv i de banorna när jag
hörde en elev från ett it-gymnasium
uttrycka följande under en paneldebatt
om framtidens lärande:
– Det finns ingenting ni lärare
kan lära oss som vi inte kan hitta på
internet!
Uttalandet visar förvisso en stark
tilltro till den moderna teknikens
möjligheter, vilket jag är den förste att
välkomna. Men samtidigt visar denna
inställning på en ganska naiv syn på
kunskap och lärande, samt på lärarnas
och skolans uppdrag.
Lärare måste få möjlighet att utveckla
sitt kunnande om hur den moderna
tekniken kan användas för att
främja och stärka elevernas lärande.
På många skolor finns tekniken redan
på plats, men när den sista datorn väl
var inköpt och installerad så kanske
det inte fanns några resurser kvar till
att utbilda lärarna, eller så ansåg skolledningen
att lärarna skulle fixa detta
på egen hand.
Kollegialt samarbete
Foltos talade om en form för kompetensutveckling
av lärare som bygger
på ett kollegialt samarbete för utveckling,
där lärare uppmuntrar, stöder
och lär varandra. Det finns förvisso
många lärare ute i skolorna som är
kreativa när det gäller att använda
digitala lärresurser i undervisningen.
Foltos beskriver dessa lärare som
”isolerade öar av briljans” och hävdar
att vi behöver bygga färjor som kan
binda samman dessa öar. Alla skolor
har dessa isolerade öar av kreativa
och engagerade lärare som utvecklar
nya undervisningsmetoder med hjälp
av modern teknik. Men dessa behöver
sammanföras och utveckla undervisningen
tillsammans.
Foltos modell för coachning bygger
alltså inte på att det kommer någon
utifrån för att ge lärare stöd och
vägledning – som i andra säsongen av
Klass 9A på tv – utan att coachningen
sker kollegor emellan. Forskning visar
nämligen att lärarcoachning får allra
bäst resultat om den sker under pågående
arbete, om den fokuserar klassrumsaktiviteter,
om den är långsiktig,
om den bygger på samarbete och om
den erbjuder lärare en möjlighet att
lära av varandra.
Jag tror att detta kan vara en
framkomlig väg också för lärare i den
svenska skolan. Men om detta ska
vara möjligt så behöver ett sådant
arbete stödjas och uppmuntras av
skolledarna, något som Foltos också
underströk i sitt föredrag.
Artikeln är en del av speglingen av DIUs resa till London i januari 2011 med seminarier, skolbesök och besök på BETT, den stora mässan kring IT och skola som äger rum i januari vaje år. Mer info webbplatsen Framtidens lärande .