– Vet ni vad som har hänt, vet ni vad som har hänt,
vet ni vad som har hänt, utropade en av flickorna
i den grupp 14-åringar som trängt sig in på min
sittgrupp i tunnelbanevagnen.
– Nej, berätta, berätta, berätta, svarade alla de
andra unisont och nyfiket.
– Nej, jag kan inte, svarade tjejen i huvudrollen med
spelad blygsamhet, det är så fruktansvärt pinsamt.
– Jo, berätta, berätta, berätta, envisades alla de
andra i en allt mer samstämmig kör.
– Min pappa har läst min blogg, berättade då
tjejen i huvudrollen. Fattar ni? Han har läääst miiin
blooogg!
– Så oerhört pinsamt! Så plågsamt genant! Så
fasansfullt skämmigt! Så bortom alla jämförelser
förtvivlat nesligt! utropade de övriga medlidsamt med en mun.
Medan vagnen fylldes av sympatiyttringar från
alla kamraterna så tänkte jag i mitt stilla sinne
– där jag satt inträngd mot glasrutan – att om
bloggen ligger öppen för världens sex miljarder
människor att läsa så är det väl inte så förvånande
att pappan sällar sig till dem. Han har väl förmodligen
bara googlat sin dotters namn – som
alla ansvarskännande pappor gör då och då –
och hittat bloggen. Dessutom var det helt rätt av
honom att berätta för sin dotter att han numera
hörde till läsekretsen.
Min egen dotter var med om en parallell upplevelse
i samband med att hon med en mycket
välskriven presentation i bakfickan åkte till kungliga
huvudstaden för att söka jobb. Hennes cv beskrev
i målande termer hur oerhört lämpad hon
var för detta jobb och det var till och med så att
jag själv vid korrekturläsandet blev imponerad av
den oerhörda flit, ansvarskänsla, ordningssinne,
flexibilitet och sociala kompetens som hon besatt.
Jag skämdes över att jag inte till fullo noterat hennes
makalösa förträfflighet, trots nästan tjugo års
samboende.
Denna presentation överlämnades till den
kvinnliga butikschefen vid ett mycket kort möte
som inte ingav min dotter några större förhoppningar.
Dock ringde hon tillbaka efter några dagar
och jobbet var hennes. Flera månader senare
– i ett förtroligt samtal i en kaffepaus – berättade
chefen att hon visst läste presentationen, men
att hon framför allt hade googlat hennes namn,
hittat hennes blogg och med intresse läst ett stort
antal inlägg. Denna information fick min dotter
att flämta efter andan av nervositet. Bloggen var
verkligen inte avsedd för presumtiva framtida
chefer. Den var helt och hållet skriven för den
närmaste kamratkretsen och handlade om små
vardagsfunderingar och inte minst festrapporteringar.
Men hur som helst; Hon lugnande ner sig
inför insikten att hon faktiskt var anställd sedan
flera månader – denna förhistoria till trots.
Långt mer anmärkningsvärt är kanske ändå
uppgiften att det vid rekryteringen av militär
personal till utlandstjänstgöring i Nordic Battle
Group har det gått till på samma sätt. Först har
man googlat den sökandes namn och om man
inte hittade något anmärkningsvärt har man
därefter gått vidare och läst ansökningshandlingarna.
Det låter måhända otroligt, men uppgiften
kommer från en så kallad ”trovärdig och vanligtvis
välunderrättad källa” som dessutom kan sägas
vara ”centralt placerad”.
Dessa tre berättelser är exempel på samma
sak. Vid sidan av de välformulerade och möjligen
lätt överdrivna presentationstexter som vi
kan skriva om oss själva, skapas hela tiden ett
informellt cv av de spår vi lämnar på nätet. Bilden
av oss formuleras och tar form i bloggar, artiklar,
kommentarer och på sociala sajter. I Googles
träffbild blir den synlig och tillgänglig för hela
världen.
Delar av denna bild skapar vi själva, vilket bör
leda till större eftertänksamhet.
Annat läggs ut av andra bortom vår kontroll,
vilket bör göra oss försiktigare med det vi i vår tur
skriver om andra.
Kring detta pratar vi fortfarande alldeles för
lite och här behövs fortfarande mycket mer kunskap.
Och det är en insikt som sannerligen inte bara
gäller bloggande tonårsflickor.
