Untitled Document

Av: Kristina Björn
IT-ledare, Barn- och utbildning samt projektledare för En-till-En Falkenberg
E-post: Kristina.Bjorn@falkenberg.se

 

Ready for take off?

Spenderade för en tid sedan 16 timmar med att vänta på olika flygplatser och ett antal flygtimmar i luften vilket gav både inspiration och tid att tänka lite vidare.

En flygplats är på många sätt en fantastisk mötesplats. Där myllrar av människor från en mängd olika nationer, olika språk ljuder och man ser människor i alla åldrar med allsköns hudfärger. De befinner sig där av en mängd anledningar och bär alla på olika förmågor, kompetenser och erfarenheter. Det borde med andra ord kunna vara en ganska kreativ plats.

En flygresa är dock fylld av regler och ritualer. Alla förflyttar sig genom flygplatsen efter anvisningar och skyltar och det är kontroll och rutiner som gäller. Som passagerare förväntas man inte direkt ta några egna initiativ, annat än möjligtvis vid första incheckning där man vid en terminal ska knappa in sin bokningskod. Som belöning får man, om man gör rätt, ut sitt boardingcard. Detta funkade för övrigt inte alls för oss under vår senaste resa. Vi fick därför gå till incheckningsdiskar och be om hjälp och där fanns alltid mer eller mindre trevlig personal som ordnade allt åt oss utan att vi behövde tänka själva alls.

Säkerhetskontrollerna är en historia för sig. Gör man bara som man blir tillsagd, följer order och undviker att avvika från angivet mönster så kommer man igenom, om än numera scannad över hela kroppen.

Nästa utmaning är att hitta rätt gate, hålla koll på sitt boardingkort och infinna sig vid rätt klockslag i rätt kö i rätt ordning. Ja, ni vet ju allt det där. De allra flesta av oss har sedan länge klurat ut hur man ska bete sig och kommer därför, försenade eller ej, fram till den önskade slutdestinationen, varken mer eller mindre och definitivt inte bättre på något annat än vår förståelse för hur man följer den berömda flygresenärskoden.

Men varför detta yrande om flygresor? Jo. Lyssnade till en lysande dragning av Stephanie Hamilton, Apple i förra veckan och hon berättade bland mycket annat för oss om en elev hon mött. En helt vanlig elev som tillbringat ett antal år i skolan, en skola som med stor sannolikhet också var den typ av skola som de flesta av oss upplevt. En skola som man kommer till på morgonen vid ett bestämt klockslag, infinner sig i rätt klassrum, prickas av för närvaro, får läxan kontrollerad, fördriver tiden med aktiviteter enligt ett givet schema, fokuserar på en sak i taget i ett rum där man sitter med näsan rakt framåt med mobilen avstängd och kepsen på hatthyllan. För vad annat kan eleven ha menat när han/hon beskrev sin skola enligt följande:

Vän av ordning undrar kanske nu vad det är för fel med fungerande flyresor och vad de har med skolan att göra? Jo, jag tänker såhär. Ändamålet med en flygresa är i första hand att på ett smidigt sätt förflytta sig snabbt och effektivt relativt långa sträckor. Att förflytta sig från A till B och landa på en given plats är själva syftet och den proceduren bör naturligtvis göras så effektivt som möjligt, särskilt som en resa instängd i ett flygplan näppeligen bjuder på några större upplevelser.

Men är det verkligen en sådan resa skolan ska erbjuda våra barn? Är en skola organiserad som ett effektivt transportsystem riktat mot ett givet mål det som ger vårt land optimalt utbildade medborgare? Ja visst skulle man kunna förledas att tänka så. Att vi har en målstyrd skola där varje barn ska sträva mot att uppnå vissa mål. Att det är från A till B eleverna ska ta sig och att det är det skolan ska hjälpa dem med. Enkelt, tydligt, mätbart och lätt att organisera i scheman, diagram och flödesscheman. Och javisst, det är naturligtvis helt avhängigt av vad man vill ha ut av skolan.

Men detta är som jag ser det en tvådimensionell skola som går ut på att vara så skicklig som möjligt på att passa in i givna ramar och mönster, fylla i rätt rutor rätt och säga rätt sak vid rätt tillfälle till rätt person, ja helt enkelt bli så bra som möjligt på att spela spelet. En skola som ger oss en mängd experter på att upprätthålla flygplatsrutiner. Behöver vi verkligen många medborgare med sådan kompetens?

Tror knappast det. Men vad är då modellen, om man istället vill att varje barn ska utvecklas så långt som möjligt i sin egen takt till självständiga, kritiskt tänkande, kreativa, förändringsskickliga individer? Jag tänker att för detta krävs att den tredje dimensionen får ta mycket större plats i skolan. Den dimension som handlar om förmågor. Om att utveckla kritiskt tänkande, kompetens att analysera, dra slutsatser, se samband och medvetet reflektera och tänka nya tankar, se utanför ramarna och våga nytt. Sådana förmågor som hjälper varje människa att hantera och leva i förändring och ger individen en beredskap att möta, hantera och anpassa sig i den okända framtiden.

Det finns tack och lov utrymme även för detta i vår fantastiska läroplan. Men handen på hjärtat. Vad handlar debatten om? Var diskuteras vad våra unga behöver för kunskaper med sig in i framtiden? Var ligger fokus i dagens skola? Är det så att vi ägnar oss alltför mycket åt flygplatslogistik och glömmer bort att flygplatsen också är en fantastisk mötesplats med stora möjligheter att tillsammans med andra utveckla kunskaper och förmågor som tar oss vidare in i den tredje dimensionen? Det tycker jag riktigt många ska tänka vidare på. För övrigt en mycket lämplig sysselsättning i väntan på och under en alldeles vanlig flygresa. Gate closed. Ready for take off?

 

Kristina Björn
IT-ledare, Barn- och utbildning samt projektledare för En-till-En Falkenberg



Datorn i Utbildningen nr 4 2010. Artiklar ur Datorn i Utbildningen är copyrightskyddade ©. De får användas för enskilt bruk. I övrigt får de enbart spridas efter överenskommelse med redaktionen. Vill du ha hela numret på papper, sänd en beställning via detta system!
(Annons)













































[Åter till början av sidan]
[Åter till nr 4 - 10]

Datorn i Utbildningen, Förridargränd 16, 165 57 Hässelby
Uppdaterad: 100601