Untitled DocumentText: Daniel Sandin
gymnasielärare och frilansskribent
E-post: daniel.sandin@hotmail.se
På datorfronten intet nytt – eller?
Jag har en historielektion om första
världskriget och har min helt nya
bärbara dator med mig för att kunna
visa en Powerpointpresentation om
krigets fasor.
Det är snart hundra år sedan första
världskriget bröt ut. Kriget som
för första gången satte en hel värld i
brand och som framförallt blivit ihågkommet
för hur kriget gestaltade sig
på västfronten. Tyskar och fransmän
som lurade på varandra i skyttegravar,
tålmodigt väntande på att motparten
skulle anfalla, redo att på given signal
låta kulsprutorna smattra iväg sitt
dödande stål.
Mot kulsprutan var man chanslös.
Man blev köttmos innan man nådde
fram till fienden. Så det blev till att
gräva ner sig. Skydda sig. Spaden blev
ett mer effektivt vapen än den bajonett
som satt främst på geväret avsedd att
användas i närstrid. Det blev mycket
sällan närstrid.
Plötsligt låser sig allt. Jag står
inför trettio elever och kan
inte dölja min frustration. Jag har blivit
utkastad från det trådlösa nätverket.
Det händer ganska ofta och beror
enligt dem som förstår sig på sånt här
på en bugg i Windows XP.
Ja, jag vet. Det är 2011 och XP
känns inte helt förenligt med en sprillans
ny dator. Det är som att stoppa en
gräsklipparmotor i en ny bil. Men nu
är det så. Och nej, det är inte möjligt
för mig att ha min powerpointfil
på datorns hårddisk för jag har bara
tillgång till det lagringsutrymme man
reserverat åt mig på servern, och som
jag alltså inte kommer åt för tillfället.
400 MB för övrigt! Ja, jag vet, att prata
om megabyte 2011 är som att tala om
ören med en riskkapitalist. Datorns
internminne är fem gånger större.
Men så är det bestämt. Jag sväljer min
frustration och startar om datorn.
Det var inte illvilja som låg
bakom de beslut som tvingade
soldaterna att rusa mot kulsprutorna
och döden. Det var okunskap. På
bara några årtionden hade tekniken
utvecklats extremt snabbt. De militärer
som gjort karriär, som lyckats nå
höga officersposter och som nu styrde
över krigsstrategier och militärutbildningar,
hade liten eller ingen kunskap
om den nya tekniken, eller rättare sagt
konsekvenserna av den. De förväntade
sig ett konventionellt krig. Så de
beordrade anfallsvåg efter anfallsvåg.
De räknade inte med kulsprutans effektivitet.
Det är egentligen samma sak nuförtiden,
tänker jag där jag står och
väntar på att min dator ska starta om.
Teknikutvecklingen går snabbt. Det
är inte lätt för dem som bestämmer
att hänga med. Operativsystem som
operativsystem liksom, bara det är billigt.
Och 400 MB låter ju åtminstone
rätt mycket. Men det är inte de utan
jag som står längst fram i frontlinjen.
Eleverna undrar varför tekniken alltid
strular. Det är väl för att jag är lärare.
Vi är ju teknikidioter. Det vet ju alla.
Jag är inte tillnärmelsevis utsatt
för samma helvete som soldaterna
under första världskriget. Men jag
är utsatt för samma form av okunskap
om den senaste teknikutvecklingen,
utsatt för konsekvensen av att de som
tar besluten inte är de som tar verkningarna
av dem. Tack och lov är jag
lärare i historia 2011 och inte soldat
på västfronten 1914. Jag behöver bara
boota om datorn några gånger varje
dag och ha ett flashminne lättillgängligt.
Och acceptera elevernas tysta
hån. Det är trots allt lätt att bära. 1914
hade jag slutat i en anonym grav.