Av: Bosse Andersson
E-Post: bosse.andersson@diu.se

KRÖNIKA AV BOSSE ANDERSSON:
Personifierat lärande –
hot eller möjlighet?

En angelägen fråga inför de utmaningar som skolan står inför är hur informationsteknik kan bidra till att stödja skolledares uppdrag att leda lärares arbete och lärares arbete att leda elevers arbete. Kanske det finns anledning att omdefiniera hur vi ser på skolan som institution?

Informationsteknik som stöd för lärande inom ungdomsskolan var en relativ död fråga för den förra regeringen, i princip lika död som The Norwegian Blue i den klassiska Monty Python sketchen, och den
verkar vara det också för den nya regeringen och
dess skolminister.

Nu drivs och genomförs skolutveckling inte i Rosenbad eller på utbildningsdepartementet utan lokalt runt om i landets skolor av skolledare och lärare. Men ur ett likvärdighets- och opinionsbildarperspektiv är det viktigt att beslutsfattare och skolpolitiker på central nivå skapar målbilder, ger stöd och visar på vikten av informationsteknikens roll för lärandet. I en del kommuner och skolor ligger man långt framme och det är bra att man testar och utvecklar användningen av till exempel projektorer och skrivtavlor i klassrummen samt utbildar lärare i programanvändning. Men det finns andra dimensioner av nyttan med IT.

Jag har inget emot moderna klassrum eller att lärare ska ha basfärdigheter i programhantering utan ser det som självklarheter år 2006. Våra hem och arbetsplatser i allmänhet är fulla av ny teknik och självklart ska skolor också vara det. Men en angelägen fråga inför de utmaningar som skolan står inför är hur informationsteknik kan bidra till att stödja skolledares uppdrag att leda lärares arbete och lärares arbete att leda elevers arbete. Kanske det finns anledning att omdefiniera hur vi ser på skolan som institution? I allt för hög grad är många skolpolitiker, skolledare och lärares bilder om utbildning kopior av deras egen skolgång och fram tonar bilderna av en skola, en rektor, en lärare, ett klassrum och en klass. Vad finns det för alternativ till det gamla? Och var finns it i den aktuella skoldebatten?

Internationellt ses personifierat lärande som en möjlighet för att höja standarden på elevers, studenters och professionellas kompetenser inom skola och yrkesliv. Och för att möjliggöra ett personifierat lärande är informationsteknik i olika former en integrerad del i det lärandet.

Organisationer som OECD och Världsbanken för i rapporter och dokument fram denna form av lärande som central, likaså gör engelska utbildningsdepartementet i sin senaste e-strategi från 2005. Begrepp blir lätt urvattnade mantran och intetsägande, själv har jag förespråkat ett mer flexibelt lärande inom ungdomsskolan och är det samma sak som personifierat lärande? Låt oss istället för att fastna i begrepp se vad det kan innebära.

tänkt nytt
Personifierat lärande handlar om att ändra riktning från att ge alla elever i en klass, skola samma metoder och lärmaterial. Istället beaktas att vi lär på olika sätt, att vi har olika kulturell och social bakgrund som i hög grad styr vår förståelse, våra sätt att kommunicera och därmed möjligheter att klara det stöd som lärare och lärresurser erbjuder.

Under min lärarkarriär har jag bland annat arbetat med högstadieungdomar som haft problem med droger, kriminalitet, skolk, vuxna som hamnat utanför arbetsmarknaden, elever med olika etniska bakgrunder. Men jag har med något undantag inte träffat någon elev som inte ville lära sig mer och utveckla sina kompetenser. Däremot har många haft dåligt självförtroende och dålig studiemotivation.

De flesta med erfarenheter från arbete i skolan vet att i dagens samhälle fungerar inte hot i form av underkända betyg, hot om kvarsittning och hot om avstängning. Grunden för lärararbetet handlar om att försöka skapa motivation, att se varje elev, att skapa tillit. Genom att skapa tillit skapas respekt, de är ömsesidigt beroende.

Med stöd av kommunikativa och sociala verktyg kan vi organisera lärandet på andra sätt än vi gjorde under 1900-talet. För dagens ungdomar är kommunikation med stöd av it lika naturligt som prat öga mot öga. Självklart ska man som elev få möjlighet att få handledning och stöd via kommunikativa verktyg likväl som i samtal om man så önskar.

Personifierat lärande är inte samma sak som individuellt lärande eller enskilt arbete, att använda it i olika former är för de flesta ungdomar ett naturligt sätt att samarbeta och lära av varandra. Att arbeta och kommunicera med stöd av it-verktyg innebär inte ensamarbete och isolering utan tvärtom; lärandet kan bli än mer socialt.

Men för lärande i skolan används dessa möjligheter i allmänhet allt för lite.

befria både lärare och elever
Om vi personaliserar lärandet mer befrias lärare från föreställningen att det i dagens samhälle är möjligt att disciplinera eleverna i ett klassrum och få 30 ungdomar med olika förutsättningar, bakgrunder, kunskapsnivåer, intressen att sitta tysta och lugna och göra som de blir tillsagda.

Lärare kan, om man vill, skapa mer flexibla och personifierade lärsituationer. Där eleverna tillsammans med sina lärare och handledare på kreativa sätt skräddarsyr kurser med de lärresurser som bättre passar varje individ. Dessa resurser finns idag i allt högre grad tillgängliga oberoende av det fysiska rummet. Och det är i första hand inte all den information som skvalpar runt på Internet utan tillgång till mer erfarna och kunniga personer – både vuxna och ungdomar – inom olika ämnen som kan verka som experter och mentorer.

En grund i en mål- och resultatstyrd skola är att det finns olika sätt att nå målen, där det inte handlar om att disciplinera ungdomar i tid och rum. Och vad innebär det nu för tiden att vara närvarande i skolan när de virtuella rummen är en naturlig del av våra liv?

De goda erfarenheterna från brittiska Notschool visar på hur ungdomar som tidigare varit utestängda från skolan via handledare på nätet återfår lusten att lära och över 90 procent når behörighet till gymnasiet. Här bygger handledare och ämnesexperter upp ungdomarnas motivation och skapar förtroenden och tillit via digital kommunikation.

Egna erfarenheter visar att arbeta via virtuella klassrum, med flexibla grupper istället för klasser i arbetslag där flera lärare samtidigt möter eleverna, skapar förutsättningar för mer samtal enskilt och i små grupper när eleverna var i skolan där vi lärare handledde, stöttade och på bättre sätt fick användning för våra olika ämneskunskaper än i traditionellt organiserade skolor.

bättre kunskapsuppföljning
Internationell forskning visar att en utökad arsenal av statliga kriterier av kunskapsinnehåll och fler tester på nationell nivå inte skapar höjda och förbättrade resultat hos eleverna. Däremot skapar det mer ensidig undervisning med fokus på det som förväntas mätas i de centrala testerna. Olika metoder för självvärdering, där bedömning byggs in i lärprocesserna av lärare och elever tillsammans, är mer verkningsfullt för att få en bättre koppling mellan mål och resultat. Det är forskare och praktiker är relativt eniga om.

När jag senast arbetade som lärare fick vi i vårt arbetslag trots allt järnkoll på elevernas kunskaper eftersom allt de producerade i form av enskilda inlämningsarbeten, loggböcker med reflektioner, projektarbeten i grupp med mera dokumenterades digitalt. Respons på elevarbeten kopplat till målen i kursplanerna kommunicerades både digitalt och öga mot öga.

En styrka med den digitala responsen som vi hade byggt in i våra virtuella klassrum var att den fanns samlad och aggregerad för hela kursen, det vill säga både elever och lärare kunde följa elevens kunskapsprocess och progression i form av bedömningsunderlag, lärarens kommentarer och elevernas egna reflektioner av sitt lärande kopplat mot mål. Att arbetslagets uppgifter och alla elevers inlämningar publicerades tillgängligt för alla – både lärare som elever – inom arbetslaget var också en grund för likvärdig bedömning. Det faktum att alla elevarbeten samt kommentarerna till dessa fanns dokumenterade, sparade och lätta att följa var också betydelsefullt ur elevernas rättssynpunkt. För oss lärare var det suveränt eftersom vi hade mycket goda underlag för samtalen med eleverna om hur de skulle förbättra och höja sina prestationer.

Det finns forskare som menar att mål och resultatstyrning kan fungera om vi arbetar med diskursstyrning; att skolans mål måste tolkas och kontinuerligt samtalas om av alla berörda. Självklart ska dessa samtal i dagens samhälle föras både i de fysiska och virtuella arenorna. Men i vilken grad gör vi det inom skolans värld?

från konsumenter till medskapare
Under 1900-talet var eleverna till största delen konsumenter av läromedel. Internet har i sin barndom främst använts för elevers surfande efter information eller att man publicerat information, ofta i textform. Det har funnits en tilltro till att digitala läromedel för konsumtion skulle innebära ett genombrott för it som stöd för lärandet. Skolan, läromedelsbranchen och andra organisationer tänkte i gamla banor det vill säga att leverera innehåll för konsumtion.

Men det som händer nu är att framgångsrika tjänster på Internet bygger på mäklartjänster. Google äger själv inget innehåll utan hjälper oss att hitta det vi söker, världens största handelshus är eBay, de säljer inget utan mäklar ihop säljare och köpare. I Lunarstorm, MySpace och andra communities är det medlemmarna som skapar innehållet.

Web 2.0 innebär att användarna kan bidra till sajters innehåll, ha kontroll över dess information, möjligheter till interaktivitet och samarbete. Exempel på detta är fototjänsten Flickr och Wikipedia. I ett personifierat lärande är du inte bara mottagare av information utan du interagerar, samarbetar och skapar innehåll. Det är just kompetenser som kreativitet, skapande, problemlösning, lära att lära och teamarbete som samhälle och näringsliv efterfrågar.

Givetvis kommer fler tjänster som bygger på Web 2.0 att utvecklas och underlätta elevers lärande och medskapande. Tekniker som podsändningar, RSS-flöden, 3G, sammansmältningen av mobiltelefoner, kameror, mp3-spelare, fillagring med mera i en och samma apparat kommer än mer att möjliggöra och innebära ett personifierat lärande som utmanar skolan, klassrummet och gamla modeller för undervisning och lärande oavsett om vissa beslutsfattare och lärare förespråkar det gamla.