Dagens ungdomar
behöver utveckla mediekompetens,
säger
Anne Bamford, professor
vid University of
Arts, London när hon
träffar Peter Becker
inför medverkan i SVITprogrammet
från UR.
Ensam kan inte skola
klara detta, men tillsammans
med partners.
Och resultat
måste betonas och
värderas, inte bara process!
Anne Bamford har lett en UNESCOstudie med 170 medverkande länder och 500
fallstudier kring bild och medier i utbildning. Hennes fokus är ”Arts
in education”, vari inkluderas alla medieoch uttrycksformer. Hon studerar
inte enbart enskilda ämnen, såsom bild och musik, utan också
kommunicerande praktiker använda i alla ämnen och skolsammanhang.
– Ta matematik till exempel, där man
ständigt använder bilder och konkreta
material. Jag talar om utbildning genom
medier, snarare än i medier. Den typ av
kunskap våra ungdomar behöver, är den
som utvecklas när de använder språk och
medier.
Bamford talar om behovet av mediekompetens
och visuell kompetens,
förmåga att tolka mediebudskap och att
själv skapa sådana. Det engelska ”Literacy”
handlar om att både läsa och skriva,
på samma sätt måste mediekompetens
(Media Literacy) täcka båda aspekterna.
Inom ramen för UNESCO-studien
inbjöds medverkande länders myndigheter
att vardera ge tre positiva exempel
belagda med fallstudier. Man fick 500
fallstudier och gjorde inträngande analyser
av dessa, för att pröva om det fanns
några gemensamma mönster och faktorer
av betydelse för framgång. Och man fann
mönster, tydligare än väntat.
– Jag tror inte på generella mallar, men
det tonade fram några avgörande villkor
för framgångsrika skolor. Vi fann ett litet
antal centrala faktorer för framgång – eller
misslyckande, berättar Anne Bamford.
demonstrerad förmåga
En av faktorerna är att resultatet av kunskapsprocesser värdesätts
och visas upp. Det finns, säger Bamford, en central fråga som kan
ställas till skolor och skolmyndigheter: Hur ges elever tillfällen
till att demonstrera och använda (”provide performance opportunities”)
sina erövrade kunskaper?
Bamford använder här engelskans
”performing” och ”performance” – vilket
sträcker sig långt utanför scenens ”framförande”,
ända till vardagslivets ”utförande”.
Performance betyder här inte bara
uppvisning på scen, utan det används i
sin breda betydelse, av framförande eller
utförande i ett sammanhang utanför klassrummet.
Visa för föräldrar, webbsidor,
utställningar etc.
– Ett exempel är när femåringarna
använder en kamera för att fånga och
beskriva något, och sedan plocka fram bilderna,
kanske på datorn, skriva ut dem och
sätta upp dem på skärm för att de själva,
och föräldrarna , ska se vad de gjort.
– Vi har ibland ett ensidigt fokus på
process, och för lite uppmärksamhet på
resultat, säger Anne Bamford.
Jag tolkar henne så, att om vi kommer
från en tidigare tradition med fokus
främst på resultat, så finns idag en risk när vi lyfter
fram lärandets processer,
exempelvis processskrivande. Vi betonar
det stegvisa framsteget, den aldrig
avslutade processen. Det finns en risk
för underskattande av resultatet. Men
det är i användningen, användningen av
färdiga resultat, produkten, i publika eller
utåtriktade sammanhang, sammanhang
utanför skolan som kunskaper och färdigheter
får sitt värde, menar hon. Där sker
det avgörande testet, och det är samtidigt
en viktig motivation för processen. Skolan
har blivit producerande, där den tidigare
varit reproducerande.
partnerskap och delat ansvar
Produktperspektivet förutsätter också att det finns en mottagare,
en partner utanför skolan. Anne Bamford betonar partnerskap med skolans
omvärld, och pekar på detta som ytterligare en central framgångsfaktor.
Samhälle, företag, museer, organisationer – särskilt betonar
Anne Bamford kultursektorn. Hon ger partners flera roller. En ytterst viktig,
är som medspelare i utvecklingen av skolans innehåll och kurser.
I samspel med partmers kan skolans kurser utvecklas och elevernas engagemang
direkt involveras. Detta kan ge både möjligheter till redovisning
och återkoppling till skolans kurser och kursplanering.
Här ger hon skolan ett delat ansvar
för sitt uppdrag. De externa parterna
är nödvändiga för utvecklingen, menar
hon, och behöver ta sin del av ansvaret
för skolans och barnens utveckling. Vid
Engine Room, vid University of Arts i
London, har hon ansvaret för denna typ
av samverkan.
bedömning, framgång och misslyckande
En annan central faktor är detaljerad ”assessment and evaluation strategies”,
dvs utvärdering och bedömning. Dit hör reflektionen, elevernas
och lärares reflektion kring arbetet och dess innebörd och kvaliteer.
Just inom området utvärdering och kritisk reflektion identifierade
hon brister vid en specialstudie av bild, musik och slöjdämnena och
kreativa praktiker i danska skolor.
Anne Bamford menar att framgångsfaktorerna
kan användas som analysverktyg
för att förklara både framgång och
misslyckanden, inte bara inom ämnen
som bild, musik, slöjd utan i skolarbetet
som helhet. Hon har anlitats av flera
länder för att göra detaljerade uppföljningar
av UNESCO-studien. En sådan
gjorde hon i Danmark.
– Framgång är inte enbart en fråga
om resurser, säger hon. Danska skolan
saknar de möjligheter till användning av
kunskaper, som man behöver för att bli
riktigt framgångsrik.
Det är en del av förklaringen, menar
hon, till bristamde framgång mätt i
studier som PISA, jämfört med en del
andra länder. Holland, Nya Zeeland och
Finland är exempel på länder som lyckats
bättre med kunskapsutveckling med stöd
av en medierik skola. Påståenden som
väckt debatt i Danmark.
Vi återkommer till denna studie i
kommande nummer av DIU. Anne
Bamford var i Sverige för första gången
i samband med SVIT06. Hon kommer
snart tillbaka.
