Den digitala vändningen pågår för fullt. Det vi förr gjorde med fysiska möten, med papper och
penna, med tv och radio, sker nu via dator, sms och internet. Får vi nya rum för lärande? Några
bilder från förra veckan dröjer kvar på min näthinna.
En bild är från Skolforum, efter stängning på öppningsdagen. Jag kliver in i en sal med förtätad,
livlig och förväntansfull stämning. Ett sjuttiotal lärare och andra personer från hela landet har
dröjt sig kvar. Här hålls ett TeachMeet, ett möte mellan skolfolk där man visar kollegor hur man
arbetar. Många har redan tidigare träffats över nätet, nu har man samlats IRL, fysiskt. Korta pass,
mycket frågor, allt sänds direkt i videoströmmar över nätet med Bambusers tjänst. Det intensiva
intresset för andras arbete och erfarenheter är påfallande. Här växer kollektiv kunskap, växer så
det hörs. Ett litet möte, men ett tecken på något nytt.
En annan bild är från utdelningen av Guldäpplet, där Åsa Kronkvist på högskolan i Kristianstad
och Erica Lövgren i Hortlax utanför Piteå får året Guldäpplen ur Eva-Lis Siréns händer. Båda
är välkända utanför sin lokala krets - därför att de verkat via nätet. Åsa mycket genom sina flitiga
bidrag till Multimediabyråns och PIMs kurser. Men båda – och det är det jag vill lyfta fram - är
verksamma och välkända genom sina bloggar. De skriver regelbundet sina egna lärarbloggar,
med andra lärare i hela landet som målgrupp – och i andras. De här lärarna känner varandra
väl, men de har aldrig ”träffats”. De känner varandra via nätet. Att en grupp lärare lär
känna varandra och många andra främst genom sina bloggar och andra sociala medier är
ett nytt fenomen. Och mediefloran ökar, ett nytt tillskott är sms-korta Twitter-meddelanden
öppna för andra att prenumerera på. Ett underifrån organiserat, kollektivt lärande
bland lärare och skolfolk.
Dagarna innan vi delade ut Guldäpplet hade Mona Wiklander från Sandviken,
Guldäpplevinnare år 2006 medverkat i teveprogrammet SkolFront. Och TV ger fortfarande
en oslagbar räckvidd i spridning av exempel och bilder. Den växande skaran
av lärare som bloggar kollegialt, bär fröet till något betydelsefullt, för att inte säga
avgörande, för framtiden. Nätverkande har pågått i ett decennium men är på väg att
nå en ny nivå. Nätverkandet beskrivs ofta, lite nedsättande, som sociala nätverk. Det
har setts som ”snack”, hejande och ryggdunk – och ibland mobbing. Min poäng är att
fenomenet är mycket större, men ännu i sin linda. De sociala mötesplatserna är på väg
att bli utvecklade och omfattande nationella scener för kollegiala möten och erfarenhetsutbyten.
Nätverk där människor yrkesmässigt utbyter tankar och erfarenheter, i den
blandning som ofta utmärker det snabba, informella lärandet i otvungna kollegiala former.
Sociala nätverk blir kunskapsnätverk. Scener för delad reflektion kring yrkesfrågor,
det forskaren Etienne Wenger kallar ”communities of practice”, på svenska praktik- och
lärgemenskaper (se Jobring, Studentlitteratur).
När alltfler skolor och kommuner idag satsar på tillgänglighet till utrustning, till information
och till mötesplatser, sker mycket i digitala nätverk. Vi speglar ett sådant exempel
i detta nummer, hämtat från Falun. Och Mats Östling reflekterar kring plattformar efter
Stockholms kommuns seminarieserie.
En central fråga är hur de spontana nätverken för delad dokumentation, reflektion
och utveckling kan möta kommuners initiativ, utan risk för begränsning till den egna
skolan eller kommunen, utan risk för inlåsning.
